Det har hänt så mycket. Det är så tomt. Nu kan vi knyta an säcken kring denna erfarenhet - att vara ung anhörig till en förälder med frontallobsdemens. Men resan är inte slut. Färden bytte bara riktning. En riktning som vi länge vetat kommer att ske, men som vi inte ett dugg var förberedda på. 

Det började egentligen några dagar innan vår dotter, pappas barnbarns dop. Pappa var såklart bjuden och nya kläder hade handlats in. Dagen innan dopet, den 7/10 kontaktar sjuksköterskan oss. Pappa mår inte bra. Han hade fått feber, åt inte och rosslig i halsen. Vi bestämde att pappa ändå skulle komma till dopet dagen därpå. Det kändes som om det var sista chansen. På morgonen åker mamma till pappa för att hjälpa honom. Efter en stund ringer hon, otroligt ledsen, säger att hon inte har samvete att ta upp pappa, i det tillstånden han då var i. Han var utmattad och sov djupt. Jag som hade längtat så efter att pappa skulle få vara med oss och dela Livias dopdag.

När dopet var slut körde vi till pappa. Tårtorna som blev över lämnade vi till avdelningen. Pappa sov under stunden vi var där. Hans ögon var torra, hans mun var öppen. Livia hoppade lite i sin morfars knä, han kände hennes liv och närhet. Så klart reagerade han något. Han var med oss. Han lyssnade på oss.

På söndagen var tillståndet det samma. Mamma fanns vid pappas sida under hela tiden, dag som natt. Under måndagen försämrades pappa. Det var nu några dagar utan mat och dryck. Andningen var hög. Vi alla träffades hos pappa. Vi fem tillsammans. Plus tre till som tillkommit under resan. Det var den finaste stunden på länge. Vi grät lite. Vi skrattade lite. Vi pratade om resan. Vi pratade om kommande resa. Vi pratade om vardagssaker och stämningen var god. Ganska lättsam i en sådan tung stund. Personalen ordnade så det kom in extra sängar och där låg vi. Vi pratade fint med pappa. Berättade allt han gjort för oss. Allt vi kommer ihåg. Allt han kämpat och allt han älskat. och älskar. Vi berättade hur medvetna vi är om hur mycket han älskar oss och vår mamma. Vi berättade för honom att vi ska hjälpas åt att ta hand om det fortsatta livet. Vi sa att det var okej att han tog steget till andra sidan. Men han kämpade. Han bara kämpade. Kämpade. Kämpade. Han är en sådan kämpe min pappa. Han stod emot med all sin kraft. Den lilla kraft. Till andningen plötsligt lugnade sig. Det blev några uppehåll. Och det sista andetaget ut. Tisdagen den 11 oktober 2016.

Begravningen hade vi i St.Nicolai kyrka torsdagen den 3 November. Det var en fin begravning. Vi gjorde den personlig till pappa. Det var massor av blommor. Massor av folk. Massor av tårar. Minnen och saknad. Sorg.

Under resan har jag vid något tillfälle känt att jag nästan önskat pappa ro. Att han skulle få vila sig. Men plötsligt efter pappas bortgång blev känslorna något helt annat. Nu känner jag sorgen och saknade av honom. Nu kan jag aldrig träffa honom. Inte ens på sitt boende. Inte ens som sjuk. Jag kommer aldrig någonsin kunna se, ta eller prata med honom igen. Det är ingen ro. Det är ingen lättnad. Det enda som är positivt är att minnena jag har, är pappa frisk. Jag ser hans friska ansikte, hans friska kropp, hans friska språk och röst.

 Det är alldeles för tidigt. 55 år gammal. En fru i samma ålder. Tre barn i tidig vuxen ålder. Sitt första barnbarn. Jag vill bara visa honom, berätta för honom. Be honom om hjälp. Jag vill berätta och att pappa ska se Livia växa. Jag vill berätta att jag och min sambo bygger hus. Vilken lärdom detta har varit. Vilka ärr detta har skapat. Vilken kärlek som växt fram. Min pappa. Min allra största sorg och saknad. I hela mitt liv kommer jag att fattas dig. Men jag tittar upp mot stjärnorna. Jag ser dig då och då. Ibland hör jag dig. Ibland till och med ser dig. En sak är jag säker på, det är att du ser mig. Du ser mig som klaraste stjärnan på himlen. Och jämte mig vandrar du.
 
 
Tack för allt min älskade vän, min pappa. Vi ses snart igen.
 


 
 
 

13 kommentarer

anna

11 Nov 2016 00:05

Har följt din blogg under lång tid. Beklagar eran sorg och hoppas no finner styrkan att ta er igenom även detta , låt sorgen ta den tid den tar, tids nog kommer ni kunna de tillbaka o minnas er pappa med glädje ♡

Anonym

11 Nov 2016 10:14

Beklagar sorgen, hittade din blogg i samband när jag själv hamnade i samma situation. Har följt din och din familjs resa, tack för du delat med dig.
Sorgen och saknaden försvinner aldrig helt, men det blir lättare och det är nu man tar fram de fina minnen man skapat tillsammans
Ett nytt liv har kommit till er, och låt henne få lära känna sin morfar, för han hålker säkert ett vakande öga över sitt allra första käraste lilla barnbarn.

Annelie

11 Nov 2016 16:21

Har också följt din blogg har er svåra tid. Helt ofattbart vad ni gått igenom.Mina tankar går till er och jag beklagar verkligen er sorg. Ni verkar ha en otrolig styrka och gemenskap i familjen, vilket underlättar för er alla att gå vidare i livet. 💖

Anonym

11 Nov 2016 18:13

❤️

Gunilla

11 Nov 2016 18:38

Nu rinner det tårar ner på min kind. Jag har ju själv varit med om en likadan resa. KRAM

Frida

12 Nov 2016 08:01

Åh Elina!❤ Du skriver så fint, Jag blir så rörd och ledsen. Mina tankar är hos dig och din familj. Stor kram❤

Frida

12 Nov 2016 08:01

Åh Elina!❤ Du skriver så fint, Jag blir så rörd och ledsen. Mina tankar är hos dig och din familj. Stor kram❤

Anonym

13 Nov 2016 09:39

❤️Kärlek och styrka till er!❤️
Har följt er resa genom bloggen. Tack för att du skrivit och satt ord på känslorna som följer i frontallobsdemensens spår. Idag flyttar min fina, go'a svärmor till ett permanent boende. Vi ska finnas där för henne. Beklagar er sorg!

Anonym

13 Nov 2016 21:39

Tack för att du delar med dig! ❤️

Anonym

14 Nov 2016 21:46

Tack för att du delar med dig Elina.
Kramar och kärlek i massor till er alla ❤️

madeleine

24 Nov 2016 10:44

Har följt din blogg ända sedan de misstänkte att jag har ftd . Tungt att läsa men jag ser också mkt kärlek ni givit er pappa. Du har förmedlat den frustration det är att ha demens i familjen . Fortsätt sprida kunskap om du orkar . Kram

Johanna

01 Dec 2016 22:00

Jag är en av dem som följt din blogg och oroligt tittat in här titt som tätt. Jag förlorade min pappa när jag var drygt 25 år och höggravid med mitt första barn. Förstår nog lite vad du går igenom...att glädjas åt det nya lilla liv som fötts samtidigt som man ska sörja det liv som gått förlorat. Det är svårare än många tror. Det har nu gått knappt 10 år sedan min pappa hastigt gick bort i sin ensamhet. Jag bär på en del dåligt samvete, mycket saknad och tomhet. Än idag kan jag komma på att jag vill ringa honom för ett råd eller bara för att berätta något om hans två barnbarn. Men tro mig, fastän minnena bleknar så finns han ändå kvar. Hans fasta famn, hans lugnande ord, hans humor - det finns inom mig. Så hoppas jag det blir för dig och dina nära och kära också! All kärlek till dig!

Sophie

02 Feb 2017 15:05

<3

Kommentera

Publiceras ej