vifemtillsammans.blogg.se

Tiden på Piva börjar lida mot sitt slut. Pappa har nu varit där sedan 3 Juni, drygt fyra månader. Det har varit fyra månader utan att Pappa har vistas utomhus. Han är mycket rastlös, orolig och humöret sviktar från och till. Emellanåt väldigt arg, ibland sover han. Han tillbringar drygt 24h om dygnet i sin lägenhet. Egentligen kan jag kalla det cell. Fyra personal går in och lämnar matbrickan så pappa kan äta. Pappa äter ensam och därefter hämtar personalen disken. Han ligger mycket i sin säng. Vandrar desto mer. Fram och tillbaka. 

 

Pappa har under sitt liv haft en bra årsinkomst. Liksom en trogen medborgare för Sverige. En människa som lever för renlevnad och sin omgivningen. Prioriterat sin familj högst. Därefter tagit hand om sig själv oerhört bra. Han har tränat och tagit hand om sin kropp. Min pappa har mått fantastiskt bra. Han har varit en så lycklig person. 

 

Nu, där vi och pappa just nu är i sitt mående är inte bra. Pappa mår inte bra. Framförallt inte i sin sjukdom. Han mår inte bra efter tiden på piva. Pappa har stora blåsor på fötterna, liksom vattenblåa som en femkrona. Tånaglarna är långa, gula och tjocka. Hans hälar är stora med fruktansvärda förhårdnader. Nu har det till och med lossnat lite av sig själv. Fotvårdaren berättade för personalen på piva att det var viktigt för pappa att hans fötter blev behandlade med kräm. Vi såg sedan blåsorna och enligt dem fanns det ingen vetskap kring pappa förhårdnader eller blåsor. Där kan man alltså dra en slutsats att inga fötter blivit behandlade. Man kan enkelt lista ut att pappas fötter redan inte mår så bra eftersom han dygnet runt har strumpor och skor. De få gånger personalen har duschat pappa måste dem har slarvat med att skölja av honom all duschkräm. Pappa har stora eksem kring armhålan, mot armen och skulderna. Även ljumskarna. Liksom ingen vetskap om detta heller. Jag mår dåligt liksom får ont av att se detta. Hur känns det då att ha det? Och hur känns det att ha det men inte ha förmåga att förmedla det? 

 

Den 28 September tar Årsta gård emot Pappa. Han ska flytta till Stockholm och numera bo drygt 60 mil ifrån oss. 

 

Min största önskan just nu är att möta pappa i ett friskt ögonblick. Då jag kan ta ifrån honom all smärta och saknad. All sjukdom och den gräsliga omsorg. Eller, egentligen är min allra största önskan att pappa får en vårdare som klipper hans naglar, kammar han hår, borstar hans tänder, som lägger som hand på hans axel, som ger en smekning på kinden eller armen, som kan klia honom på ryggen eller bara sitta jämte honom i sängen. En som ger pappa värme och trygghet. En vårdare med den viktigaste utbildning som någon någonsin kommer att få - sunt förnuft.