Pappa är fortfarande kvar på piva i Karlskrona. Mamma är där emellanåt för att duscha honom. Jag förstod även att personalen nu börjat duscha honom. Dock är hans hygien fortfarande dålig. Pappa har nu fått möjlighet att inte enbart vara på sitt rum. En timme på förmiddagen och en på eftermiddagen har han nu tillgång till att både visa sig i korridoren och sitt rum. Mitt i allt trampande får vi också besked om att läkaren nu slutat. Vi hade förtroende för honom och kände att medicineringen var på någorlunda rätt väg. Plötsligt slutar han och en ny stafettläkare kommer. En helt utan kunskap och kännedom för just pappa. Såklart kommer hon med nya filosofier och från andra synvinklar. Hon kommer nu bara vara kvar några veckor för att det sedan ska komma ytterliggare en ny. Liksom läkare byts oftare än pappa duschar. Och hur ska vi någonsin ta oss ifrån detta stampande? 
 
Vi var inkallade på en samordnad vårdplanering i Karlskrona. Mamma åkte. Jag valde att stanna hemma. Det pratades om pappa. Hur han är, vad han gör och fungerar. Ingenting hur vi kommer vidare. Ingen vet. Dock vet vi att personer med frontallobsdemens och av just den problematiken pappa har finns det knappt ett dussintal. Inte nog att drabbas av frontallobsdemens utan något utöver denna sjukdom. Ett boende i Sverige är beredd att ta emot pappa. Dock under vissa kompromisser. Pappa ska då göra en ny utredning. Och enbart att få pappa till en datortomografi, som är en liten del i utredningen, behövs pappa bli sövd. Detta riskeras inte då hans sköra kropp kanske inte klarar av en narkos. Det finns även krav på att pappa ska ha en större dos morfin än den han får idag. Detta innebär att pappa kommer sova. Vi har uteslutit det enda alternativet då värdigheten i det är lika med noll. 
 
Tiden tickar. Nu en och en halv månad sedan pappa var utanför dörren. Så längesen han tog ett andetag frisk luft. Det aboslut minsta en människa kan kräva, är ett andetag frisk luft. Men, inte ens det..