För några dagar sedan då jag var på gymmet och gick på promenadbandet fick jag en riktig fundering. Jag gick på bandet och tittade ut genom fönstret. Utanför är det något företag dit det kommer godståg. Just i stunden kom tåget. Och det hann köra.


Att vara anhörig till en demenssjuk person är som en tågresa.

Jag hoppar på tåget. Det är mitt ansvar att skaffa biljett och veta vilket tåg jag sitter i. Vi kan med det göra en jämförelse om att skaffa sig kunskap om sjukdomen. Det är på mitt ansvar kunskapen ligger.

Jag måste redan tidigt på resan hålla koll på var vi befinner oss och i vilken riktning. Under resans gång måste jag vara uppmärksam på var vi är. Konduktören brukar säga var vi är, dock med kort varsel. Ibland berättar han inte ens alls. 

Resan går snabbt. Det är svårt att reflektera över var vi är då tåget går fort. Emellanåt funderar jag om vi snart kommer att passera en ort, hus eller sjö, eller om det kanske är gjort för ett tag sedan. Jag var då inte tillräckligt uppmärksam om vad som precis hände.

Emellanåt måste jag hoppa av tåget, ställa mig på perrongen och reflektera över vad som händer, precis just nu. Ibland stannar det ett tåg som jag kan hoppa på, ibland kör de enbart förbi. På perrongen kan jag bara stå en kort stund annars är det för många tåg som passerat. Jag måste hoppa på nästa tåg för att inte hamna så långt efter tåget jag hoppade av ifrån. Tiden kommer aldrig igen. Varken tåget som gick eller det som strax kommer väntar på mig. Det är jag som måste anpassa mig efter tågets tider, ankomst och avgång.

Tåget fortsätter att köra, längre och längre hemifrån och den trygghet som fanns. Numera har jag tappat lokalsinnet och vet inte längre var vi befinner oss. Det finns ingen chans att mitt i resan hoppa av, jag måste följa med och vänta på nästa stopp.

Tillslut går inte tåget längre, slutdestinationen är nådd. Alla passagerare måste hoppa av.  Det är nu jag förstår att jag måste ta tågresan hem. Jag kan inte stå kvar på en plats där jag inte känner igen mig. Jag vet att hemresan kommer att bli jobbig. Jag kommer inte riktigt ihåg vilket tåg jag tidigare åkte med men jag kommer ihåg att tågresan tog lång tid.

Jag får även här sätta mig på ett tåg. Ett tåg som bara rullar, utan att jag har någon information över vart tåget går, hur lång resan tar och vad biljetten kostar. Jag hoppas att det var rätt tåg jag satte mig på. Det som kanske går hemåt. Eller åt ett annat håll. Numera är det en evig evighets väntan till jag tillslut kanske är hemma igen. Till trygghet, lycka och livet.

 

 

Jag blev för en tid tillbaka tillfrågad om att bli ambassadör på Unganhörig. Till en början var jag tveksam att tacka ja då jag har mycket i mitt liv redan nu. Men sedan tänkte jag en extra gång. Med denna erfarenhet kommer jag att hjälpa och stötta andra som precis som jag, känt sig ensamma, som stora frågetecken kring vad sjukdomen kommer att göra.  Jag tänkte också att detta är min chans till att öka kunskap och förståelse samtidigt som detta redan har lett mig vidare till mitt kanske framtida jobb.

”Unganhörigs ambassadörer är unga anhöriga med mycket erfarenhet. De finns som kontaktpersoner för andra unga anhöriga som undrar något, vill ha någon att prata med eller kanske bara vill skriva av sig lite. Det är bara att kontakta dem på deras mailadress.” (http://unganhorig.se/Vi-ar-anhoriga/Ambassadorer/)

Numera finns jag tillgänglig på; Elina.krook@unganhorig.se eller min mailadress såklart.

För mer information www.unganhorg.se

 

 
 

Jag har nu inte träffat Pappa på snart fyra veckor. Jag har inte pratar med honom på lika länge. Jag känner mig numera piggare än vad jag gjorde efter träffen med Pappa. Därför är jag livrädd över att igen träffa honom och höra av mig. Att jag liksom ska falla i gropen igen.

Kommer jag någonsin igen träffa Pappa? Kommer jag aldrig mer att se honom eller prata med honom? Jag står helt utan svar på frågan. Just nu orkar jag inte träffa honom. Om jag orkar om en månad eller två, det får tiden avgöra.

Det hela jag tänker kring Pappa är att – träffar jag honom, så vet jag att mina kommande veckor därefter kommer att vara fruktansvärda och fyllda med sorg, oro och ångest. Jag kommer att nästa gång förhoppningsvis klara att hantera det på ett lite annorlunda sätt. Kanske det känns lite lättare att träffa honom då? Jag tror verkligen inte det då jag aldrig någonsin kommer att vänja mig vid att se Pappa såhär.

Jag har ju också ett val att inte träffa Pappa mera. Att minnas honom så som han är, utan sjukdom. Att leva i någon slags förnekelse en tid är ganska så bra. Men tillslut kommer det att övergå till dåligt samvete. Dåligt samvete över att inte träffa Pappa, att inte orka se eller hantera hans sjukdom. Väljer jag att inte mera träffa Pappa så kommer mitt dåliga samvete alltid finnas där, det kommer att gnaga. Även efter lång tid kommer dåliga samvetet att vara där. Några veckor mer ångest, oro och sorg klarar jag av. Det blir bättre, med tiden.

Som det ser ut nu kommer jag att träffa Pappa igen. Mitt samvete kommer föralltid att vara dåligt genom att överge honom så. När jag träffar honom har jag inte en aning om. Det är inte om en vecka, inte heller två. Kanske en månad, kanske två. Jag måste först känna mig ganska pigg själv, sedan måste jag veta att mina kommande veckor därefter är lugna så tiden finns för att återhämta mig. Därefter kanske, kanske jag hälsar på honom.