Vi, jag och mina syskon har sedan en tid tillbaka varit på anhörigträffar här i kommunen. Barnen vi mött på har varit i precis samma situation som oss, en pappa med diagnosen frontallobsdemens. Vi har diskuteras, analyserat och spekulerat kring våra så lika men ändå olika liv. En stor trygghet, liksom bara att vi har varandra. Idag tänder jag ett ljus för familjen. Barnen. Frontallobsdemens. Och demensforskningen.
Ett besked så väntat, men ändå oväntat. Familjen ska nu försöka ta sig tillbaka liksom en helt annan väg, där dem ska lära känna sig själva och försöka fånga tryggheten efter att ha mist sin pappa och make.
Vila i frid. Vila i ro. Utan sjukdom. Utan frontallobsdemens och föralltid vara frisk.
