Vi, jag och mina syskon har sedan en tid tillbaka varit på anhörigträffar här i kommunen. Barnen vi mött på har varit i precis samma situation som oss, en pappa med diagnosen frontallobsdemens. Vi har diskuteras, analyserat och spekulerat kring våra så lika men ändå olika liv. En stor trygghet, liksom bara att vi har varandra. Idag tänder jag ett ljus för familjen. Barnen. Frontallobsdemens. Och demensforskningen. 
 
Ett besked så väntat, men ändå oväntat. Familjen ska nu försöka ta sig tillbaka liksom en helt annan väg, där dem ska lära känna sig själva och försöka fånga tryggheten efter att ha mist sin pappa och make. 
 
Vila i frid. Vila i ro. Utan sjukdom. Utan frontallobsdemens och föralltid vara frisk. 
 
 
 
 

Herregud vad mitt liv flyter på för tillfället. Jag ska på måndag ner till Fogdaröd och göra en intervju tillsammans med Allers tidning. På tisdag kommer Blekinge länds tidning och ska göra ett reportage om mitt engagemang kring att vara i demensträsket.

Jag kan nu även gå ut med att den 15 september kommer jag att föreläsa i Stockholm för projektet möte med minnen. Detta är nog den största utmaningen för mig då publiksiffran kommer att vara över två hundra.  Undra vad detta helvete egentligen kommer att ta mig?

Idag är mamma och hälsar på hos Pappa, denna hela underbara bild fick jag skickad till mig.

 

I torsdags körde jag till Pappa. Jag hade sedan tidigare bestämt att vara där kl 10.00. Pappa är varje dag ute och går vid den tiden därför tänkte jag följa med på promenaden. Jag mötte upp Pappa och Eva på fyrklöven innan vi gick. Pappa gick lite före oss och visste precis vad vi skulle gå. Alltså en mycket bra rutin. Jag och Eva pratade lite. Sedan pratade Eva lite med Pappa. Jag sa knappt något till honom. Han bara gick framför mig och det räcker att titta.

 

Efter promenaden gick vi tillbaka mot fyrklöven. Pappa och jag tog lite juice och gick in mot hans lägenhet. Jag kunde knappt sätta mig i hans soffa innan jag kände att jag måste göra därifrån. Jag klarar alltså inte att vara där. Under promenaden kändes det ganska så bra men när jag är i miljön inne på boendet känns det som ett fängelse där jag inte får luft. Det är inte på grund av boendet i sig, utan Pappas sjukdom som gör att det känns som ett fängelse.

Jag lämnade över en stor låda med muggar som jag tidigare fått sponsrat av Alzheimerfonden. Det var muggar liksom en termos som är bra att ha, antingen hemma eller på boendet. Jag berättade att det är helt upp till personalen vad de vill ha muggarna. Såklart tackar jag Alzheimerfonden så oerhört mycket för den fina gåvan!

Innan jag begav mig hemåt kramade jag Pappa hejdå. Han stod vid fönstret liksom likt ett barn och vinkade mig hejdå. Jag hinner knappt vända mig om innan tårarna såklart kommer. Det är så tufft att lämna honom. Det är så tufft att se honom. Pappa är så sjuk. Han är så svag. Och så liten. Jag ringde mamma, vi pratade en stund liksom det kändes lite bättre. Jag hade sedan hela vägen från Höör och hem att tänka igenom stunden hos Pappa. Att samla mina tankar och tårar. Men en sak vet jag, det känns så mycket bättre att träffa honom. Eller inte bättre att träffa honom. Det kommer aldrig att kännas bra. Dock känner jag att jag numera kan släppa den största tyngden på vägen hem. Därför känns det lite lättare att komma hem.