Du älskar mig, motiverar mig, uppmuntrar mig, förstärker mig och gör mig så jäkla glad. 
Jag älskar dig över allt annat och skulle aldrig vilja byta ut dig mot något annat i hela världen! Min älskade sambo och livskamrat Olof..
 
 
 
 
 
 
Jag har alltid varit en person med ett stort kontrollbehov. Inte bara när det gäller mig själv och mitt eget, utan också på jobbet, i min familj, bland mina vänner osv. Ha kontroll, fixa, lösa, finnas till hands, ta ansvar, hitta lösningar, vara duktig, planera, strukturera, genomföra, reda ut, förklara, styra upp, lägga tillrätta, skydda, utföra.. 
Som en spådam en gång sa till mig "Du springer framåt och försöker dra alla andra bakom dig för att också gå framåt. Lugna dig, det blir för tungt"
Det var kanske orden jag behövde höra. Jag försöker stanna upp, och sträcker ofta mina händer efter hjälp.
Och vilka människor det finns!
Så fantastiskt fina och helt underbara människor som stöttar, älskar och lider med oss på ett så naturligt sätt.
Det finns så många vardagshjältar. Insatsen räddar inga rabalder eller är ens av större vikt, utan är bara ett handfast evidens villig medmänsklighet. 
Alla är vi medmänniskor och alla kan vi bli vardagshjältar. 
Jag kan inte göra allt, men jag kan göra något. Om vi alla gjorde något,skulle vi tillsammans klara allt!
 
 
 
 
 
 
 Under det sista året har Jag, Storebror, Lillebror och Mamma känt en oehörd ilska, skuld och skam. Ilska mot Pappa, varför har han konstiga handlingar och säger konstiga saker till oss och till andra. Skuld för vad vi försökt påverka för att det ska bli bra men Pappa har blivit arg och gått därifrån. Vi lägger skulden på oss - Varför gjorde jag så? Varför sa jag så? Vi ville ju bara väl..


Skam å andra sidan har inte så mycket med handlingar som vi ångrar att göra. Skam och skamkänsla uppstår när vi längtar efter Pappa. Pappa utan en demensdiagnos. Vi vill bli sedda och uppskattade för vad vi gör och vilka vi är. Skam har också att göra med bilden som vi ser oss själva. När vi upplever skam finns det ofta en såkallad publik inblandad - dom verkliga människorna som dömer oss. Det är gånger jag har känt att folk har stannat upp, tittat och t.o.m tagit ett steg tillbaka för att titta på mig. Självklart kanske ni tänker, struntprat.. bara inbildning.. Men, det är såhär skam känns!

 

Såklart vill jag aldrig tro att personer som har kollat på mig gör det för att vara elaka eller framkalla skamkänslor hos mig. Jag tror dom bryr sig. De bryr sig men vet inte hur dom ska göra. Bemöta. Vår familj är annorlunda. Kunskapen om Demenssjukdomar är inte fullständig. Det finns en rädsla om hur man ska bemöta människor med en demenssjukdom och dennes anhöriga, vilket leder till skamstämpel. Pappa är först och främst en människa, sedan en människa med en demensdiagnos. Pappa måste bli bemött med värdighet och respekt. Omgivningens reaktion på Pappas diagnos har framkallat mycket sorg. Det har varit personer som har varit familjen väldigt nära, som bara har försvunnit..


En sak kan låta mäklig, men det finns så stora vinster med Pappas sjukdom. Vi har mött och möter dagligen fantastiskt fina och underbara människor som stöttar oss och behandlar oss med värdighet. Egenlitgen gör de inte så mycket. De lyfter luren, ringer Pappa och lägger 2 minuter på att höra Pappa prata lite om jakt, deras hund och vad han ska göra i helgen innan han lägger på. Eller tar bilen, kör hem till pappa, blir bjuden på en kopp kaffe och ett kex. Sedan kör hem efter en halvtimme. Man behöver inte säga så mycket. Men detta gör Pappa så glad! Detta är en värdig vardag för Pappa! Om ni bara visste hur mycket detta betyder för honom..