För några dagar sedan var jag och Pappa på badhuset. Innan jag kör och hämtar Pappa har jag sådant tryck för bröstet. Jag vill inte träffa honom. Jag vill inte aktivera min Pappa. Jag vill inte vara förälder till MIN Pappa. När jag hämtar honom är han alltid så glad, ler med hela sitt ansikte när han ser mig. Vinkar glatt och berättar att han har både handduk, schampo och rena kalsonger med sig. När vi hade betalat gick jag in för att byta om. När jag kom in i badhuset var Pappa färdig och hade redan simmat några längder. Jag la mig sålänge i varmbadet men höll mina ögon på Pappa hela tiden. När han var på tillbakavägen fick vi ögonkontakt och Pappa ställer sig upp, smilar med hela sitt ansikte och vinkar så glatt till mig. Precis som bara han kan. Sedan gick han till bubbelbadet för att bubbla.
Pappa är vältränad, brun och ser så välmående ut. Då tänkte jag, som så många gånger innan. Nu, nu då, nu måste det vara bra. Snälla, nu måste allt vara som innan. Jag fick mitt hopp tillbaka för en stund. Med jämna mellanrum får jag känslor som säger att allt bara är ett påhitt. Sedan såg jag inte Pappa för en stund. Men tänkte då att han gått in i bastun. Jag ligger och tänker lite och tycker att jag inte har sett honom på ett bra tag. Då tittar jag bort mot ingången och får syn på Pappa. Duschad och påklädd. Jag får då lägga i en högre växel för att skynda mig att duscha och göra mig klar för att möta honom. När vi möttes fick jag ta många djupa andetag då allt är precis som vanligt, han skulle handla coca cola, chokladbulle och choklad. Jag kände mig bara så ledsen. När jag släppte av Pappa hemma var han så glad. Först då, då kunde jag känna en bra känsla i kroppen. Då hade jag och Pappa gjort något roligt tillsammans. Men fy vad det tär på mig både innan och undertiden vi gör något. Men, jag tror att Pappa tackar mig. Pappa tackar mig nu och han kommer tacka mig sen när vi inte länge kan göra saker tillsammans.
 
Jag älskar dig så mycket, Jag älskar dig så jävla mycket Pappa. Men jag hatar din falska personlighet.
 
 
 
 
 
Den sista tiden har allt varit så intensivt. Det har varit många besök i Karlskrona, både med och utan Pappa. Jag har varit där några gånger för att prata med en kurator på minnesmottagningen i Karlskrona som är involverad i vår familj. Jag har blivit väl omhändetagen och fått upp lite ljus mitt i denna tomma, mörka och svarta vardag. Vi har följt med Pappa på en såkallad uppföljning på vad som blir sämre och hur vi upplever vardagen. Vi har tagit många stora och tunga beslut. Papperna är inskickade om en ansökan om daglig verksamhet - DAGLIG VERKSAMHET?? 
 
Även att Pappa är full med energi och många gånger överaktiv, så har han samtidigt ingen energi alls. Pappa blir lätt väldigt trött och behöver vila många gånger om dagen. Han blir trött då han ställs inför jobbiga situationer. Det kan vara om han vill förmedla någonting som han inte längre klarar av.  Eller om han umgås med personer som "pratar över huvudet" på Pappa. Han är verkligen inte dum i huvudet och förstår mycket mycket mer än du och jag kan tro. Pappa har svårt att förmedla sig men förstår fortfarande väldigt mycket. 
 
Pappa har fått svårt för att hantera pengar. Han kör varje morgon in till en affär för att handla talgbollar och fågelmat. Så hemma hos oss kryllar det av fåglar och det hänger talgbollar i alla träd och buskar. Därför har vi fått åka dit och förklara för personalen varför Pappa är där varje morgon. Vi har förklarat hur de kan bemöta och vad de kan göra om handlandet skulle gå till överdrift. Pappa har också varit och köpt en alldeles ny och väldigt dyr kamera. Bara sådär. Pappa är överlycklig över sin nya kamera och tar väldigt många fina bilder och tar till hjälp av kameran för att förmedla vad han vill säga. Han är så lycklig och rädd om sig kamera att jag knappt får hålla den alltså. Vi kör ofta in till Ica för att det måste handlas kattmat, hundben, hundgodis, hundmat och leksaker. Jaa, Estie, Milo, Jana och Doris kunde ju haft det sämre. Tur att vi och dom har Pappa!
 
 
Vissa dagar är jag bara så förbannat trött på alla som kan och vet så mycket om demens. Alla som har såå mycket erfarenheter av allt hit och dit, upp och ner.
Likaså ordet bromsmedicin. 
Oftast dom som påstår hur duktiga dom är och dom som har lösningar till allt är totalt tvärtom. De ska verka så kunniga i sin sak och övertygande att jag bara vill ge en spark, ärligt talat. Det är dom som tittar konstigt på Pappa. Bemöter honom som en barnunge. Det är dom som blir obekväma och stressade när de är i samma miljö som Pappa och bara blarrar om allt och ingenting, lämnar inget andrum till oss eller till Pappa.
 
Det är i deras sällskap jag alltid får höra -bromsmedicin- som ekar så förbannat i mitt huvud. Som jag enkelt försöka säga då gör jag nu också. Mot frontallobsdemens finns det INGEN bromsmedicin. För om det mot mörmodan skulle ha gjort det, då kan ni alla vara lugna med att Pappa redan hade fått det. Däremot finns det andra olika mediciner som Pappa skulle kunna få. Det kan vara mot depression, rastlöshet, oro. Men Pappa tar inga mediciner, för han är ju inte sjuk...
 
Pappa är inte glömst. Pappa hittar överrallt. Han har bra tidsuppfattning. Pappa är glad. 
Frontallobsdemens går inte att jämföra med Alzeimers, blodkärlsdemens eller åldersdemens. Men många tror det, för att det heter ju demens. För 1,5år sedan, trodde jag också att allt typ var samma. Jag visste ju inte skillnaderna. Men för vår skull och framförallt er själva, läs boken Frontallobsdemens - den förbryllande sjukdomen. Skriven av Lena Kilander, Pia Landahl och Martin Ingelsson. Allt som står i den boken kan ni koppla samman med Pappa, för allt stämmer in så mycket.
 
Påtal om de obekväma och stressade personerna så vet jag, att det är såå många som läser min blogg och många som läser den av ren nyfikenhet. Men det är okej. Mer än okej. För just frontallobsdemens kan drabba vilken som helst, exakt vilken som helst. Men tyvärr har den drabbat Pappa och oss i Pappas familj. Hur tragiskt det än är så har detta blivit vår overkliga verklighet.