Jag bestämde mig under gårdagen att jag idag skulle hälsa på Pappa. När jag i morse steg upp ringde jag fyrklövern för att fråga om dagen för Pappa var bra och om det var okej att jag hälsade på. Jag fick då till svar om att jag var mer än välkommen.
 
När jag gick in genom fyrklövens dörr såg jag Pappa. Han tittade på mig, sedan tittade han ner igen. Han kramade inte mig eller gjorde det minsta tecken över att han är glad att jag kom. Jag följde med på Pappas dagliga promenad. Det är skönt att samtidigt hälsa på och promenera. Då behöver vi liksom inte prata. Jag har inte hälsa på Pappa under ett par månader och la tydligt märke till hans försämring. Han var mer sluten, ögonen går inte att få kontakt med. Det är liksom som om han har en toarulle framför ögonen, ett tunnelseende där det inte finns någon utväg. Han är grå i ansiket. Kroppen är mer krokig och hans har sån obalans när han går. 
 
För en tid tillbaka har Pappas medicin bytts ut. Han har då fått en knöl på ryggen. Om det är en biverkning av medicinen, vilket har jag har svårt att tro eller om det är något annat som hänt är oklart. Spekulationerna är stroke. Bulan är så stor att jag tydligt såg den genom jackan. Personalen har sökt hjälp genom vårdcentral men känner att de enbart stampar på samma ställe. Pappa skulle behöva komma till en läkare som har kunskap kring hans sjukdom. Men i samband med Pappa flytt och i princip när diagnosen är ställd skrivs han ut från minnesenheten. Helt sjukt. 
 
Ja, det är en tung och sorglig dag. Pappas sjukdom har tagit honom ännu mer. Han är så sjuk, så sjuk. Han kropp har gett upp och hans fyfsiska förmåga är som bortblåst. Hela tiden får han problem som ska undersökas och behandlas. Men det gör inte lika ont att se honom längre, jag märker att jag släppt taget kring Pappa och hans sjukdom. Numera önskar jag honom frid och ro, jag skulle helst vilja att Pappas själ skulle flyga fritt. Där jag i lugn och ro kan sörja och att Pappa ska kunna tillbringa sin tid på ett vackert ställe, utan sjukdom. 
 
 
 
 
 
Sitter nu på tåget hem från Stockholm och ska sammanfatta det hela lite kort. Jag var framme vid lunchtid igår, checkade in på hotellet och möte upp Towe, som jobbar på Alzheimerfonden, på world trade center. Där skulle föreläsningen hållas. Detta var andra och sista eventkvällen som Alzheimerfonden genom projektet möte med minnen arrangeras. Jag tror att eventkvällarna varit liknande varandra och tyvärr kunde jag inte delta i förra veckan.
 
 
 
Eventkvällen började kl 17. Jag var där en stund innan för att sätta klorna i den gigantiska kakbuffen som stod framdukad. Jag bytte några ord med Wilhelmina Hoffman så att vi hade det flesta under kontroll. Klockan blev 17.00 och vi välkomnades. Därefter pratade Yvonne, som är alzheimers sjukdom om hur det känns att ha en demenssjuk, omgivningens reaktioner och insatser. Efter var det min tur att gå upp på scen, jag hade sedan tidigare planerat ganska väl om vad jag ska prata om och vad jag tycker är viktigt. Jag valde att börja prata om Pappa diagnosdag, alltså ingenting innan diagnosen sattes på papper. Jag berättade därefter om kontrollen över mitt och pappas liv, om att jag under hela sjukdomen försökt kompensera det dåliga samvetet över att aldrig räcka till och över andra jag saker jag kontrollerade. Enbart för att jag kände ett tvång över att kontrollera något då Pappas sjukdom endast rann ur fingrarna på mig. Jag pratade även om besvikelsen över livet, om att det inte blev som jag tänkt. Till sist pratade jag om beslutet till Pappas flytt till fogdaröd och tacksamheten över att faktiskt ha dessa erfarenheter. Efteråt tackades jag med en stor bukett blommor och paket. 
 
 
Efter mig pratade Henrik setterberg, professor och forskare kring demenssjukdomar. Han pratade om hur forskningen kring demens varit och hur den utvecklats, även hur den inom de närsta år kommer att se ut. Tyvärr är foskningen, pengarna och allt som rör demens så otroligt dåligt. Där vi står idag kommer vi även göra de närmsta tio åren. Skrämmande. 
 
 
Efter pausen berättade Jenny sin historia, en tjej som också är ung anhörig till sin pappa med demenssjukdom. Hon berättade om att hon både är stark och svag. Om hur det är att vara anhörig, vilka som ser barnen, de bortglömda barnen när oftast personen med demenssjukdom står i centrum. Hon berättade även hur viktigt det är att känna, att känna sig stark, svag, glädje och ilska. 
 
 
En stund senare var det dags för Björn Kjellman att prata om sina erfarenheter, han berättade mycket om saker som han är tacksam för men även det han ångrar. En mycket öppen och ärligt berättelse. Sedan kom den sista föreläsaren, Thomas bodström, han berättade om sin mamma som har alzheimers sjukdom. Thomas gjorde ett så bra avslut på denna kväll, han menade hur viktigt det är att faktiskt skratta åt dessa konstiga och de mest humoristiska situationen som uppkommer i samband med en demenssjukdom. Jag har även nu bestämt mig för att läsa hans bok.
 
 
 
 
Ett oerhört stort tack till Alzheimerfonden för all finansiering, det stora intresset och alla de fina människor som jobbar där. Även att det är många jag tidigare aldrig mött så är vi en stor familj allihopa. Så tacksam att jag kan dela mina erfarenheten med er och att ni brinner att det finns sånna som mig. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Idag går tåget, mot Stockholm och World trade center. Jag har sedan en tid tillbaka tackat ja till att föreläsa. Det kommer att bli en stor föreläsning med flera hundra lyssnare. Ändå känner jag mig ganska lugn. Mina erfarenheter och kunskaper är ju fast i benmärgen. Det känns bara så konstigt att lilla lilla jag tillsammans med Björn Kjellman, Thomas Bodström, Jenny Eriksson mfl. ska delta i Alzheimers temakväll. Dock ser jag fram emot det oerhört mycket, det ska bli roligt att för första gången förläsa inför så många människor.