Jag har tänkt berätta lite kring varför det bara var jag, mamma och Olof som valde att åka och träffa Pappa. Min anledning till att åka och hälsa på var att jag var övertygad om att Pappa behövde träffa mig, han längtade efter mig och tyckte att det skulle vara roligt att se mig. Det visste jag. Jag hade själv inget behov av att träffa och se Pappa då det är betydligt enklare att bevara Pappa frisk i mitt huvud och liksom leva i en förnekelse. Det gör inte så ont.

Min brödar gjorde valet att inte följa med då de tycker att det är oerhört jobbigt. Och det är inget fel med det. Samtidigt som det inte finns något rätt med att faktiskt hälsa på. Vi alla måste tänka på oss själva, vad orkar vi med och vad orkar vi inte? Väga för- och nackdelar. Det är ingen som ska eller har rätt till att döma någon utan det är ett helt individuellt ställningstagande.

Under träffen hos Pappa, när vi skulle äta stod Pappa upp och åt. Mamma bad honom att sätta sig ner, då satte han sig. Liksom på kanten att han strax skulle trilla ner och sätta sig på golvet. Mamma bad då honom att sätta sig riktigt. Jag tittade då på mamma så att hon förstod att hon skulle vara tyst. Min tanke var då, för vilken skull ska Pappa sitta och äta? För vilken skull ska han sitta riktigt på stolen? Det finns bara för en skull, och det är vår egen. Att allt ska se så normalt ut som möjligt.

Nu i efterhand har jag reflekterat kring träffen med Pappa. För vilken skull hälsade vi på? För min, för din eller för skams skull? Jag visste att Pappa ville träffa mig, för att han behövde mig och skulle bli glad av att se mig. Numera vet jag och har ett svar. Han behöver inte mig längre. Vi åkte och hälsade på endast för vår egen skull. Pappa har inget behov av att träffa oss längre. Jag är mållös. Maktlös.

 
Jag ska nu försöka att samla mina tankar liksom förklara dagen. Den. Värsta. Dagen.

Redan innan vi träffat Pappa, var jag orolig över situationen och träffen. Jag var inte orolig över Pappas sjukdomstillstånd liksom jag har förväntat mig det allra värsta. Det jag kände oro kring var hur jag skulle reagera när jag såg Pappa. När jag får en bekräftelse om försämring. Jag var livrädd över att plötsligt få en attack av panikångest. Att inte klara av situationen.

Jag mötte upp Mamma, Estie och Olof på stationen i Höör. Klockan halv fyra skulle vi vara hos Pappa. Vi hade presenter, räkmackor, chokladbullar, godis, läsk, flagga och blommor med oss. Vi gick in mot fyrklövern. Jag var övertygad om att Pappa skulle lysa upp som en sol när han skulle se oss, liksom han har alltid gjord det. När vi knackat på dörren för att bli insläppta möter Pappa oss. Utan att skatta, utan att bli glad, utan att veta att han fyller år, utan någon som helst reflektion över att det faktiskt är jag står är där. Pappa kommer ihåg mig och vet vad jag heter. Den problematiken har han inte. Estie, som tidigare varit Pappas mest underbara gullehund blir överlycklig över att träffa honom. Hon hoppar och krafsar på hans ben. Pappa märker inte detta och står helt utan något vetskap om att Estie ens existerar. Pappa står framför mig, helt konkret står han där. Utan själ, utan något innehåll. Han är numera livlös och tom. Jag bad om en kram och fick endast bara ge en. Jag fick inte någon varm, stor och hård kram som jag alltid har fått. Den var endast en klapp, en klapp utan betydelse.

Vi sätter oss för att fika. Pappa dyker mot räkmackan för att sävligt trycka in den i munnen medan hälften åker utanför. Han försöker dela mackan med kniv och gaffel. Det går så sakta och motoriken är så dåligt att han tillslut tar allt i handen.  Han äter och dricker upp allt och dukar sedan undan. Allt dukar han undan.

 

 
 

Vi har nu varit hos Pappa i ungefär 20 minuter. Då börjar Pappa plocka fram en påse för att stoppa ner sina jeans. Sedan tar han en till, i den stoppar han jackan. Vi förstår då att det är dags för oss att åka. Pappa tänker följa med oss hem. Jag, Olof och Estie tar våra och mammas saker för att gå mot dörren till uteplatsen där vi lätt kan bli utsläppta utan att någon kan se oss. När Pappa håller på att packa går även mamma med. Vi lämnade Pappa, utan att säga hejdå.

Jag ringde nu ikväll till fyrklövern då jag ville veta hur det hade gått när vi lämnade honom. Jag trodde att han skulle bli upprörd och arg. Men nej. Han har inte reflekterat över oss, över att vi har hälsat på, lämnat paketer, kramat, pratat och lämnat honom. Pappa är så sjuk. Hans sjukdom har tagit över Pappa att han numera inte finns hos oss länge. Han står där. Han finns där. Jag kan ta på honom. Varför finns det inget innehåll?

När ska jag vänja mig vid att se Pappa i detta tillstånd? Jag klarar inte av att se Pappa såhär. Att bara sitta där. Precis som om han är levande död. Mitt hjärta bryts över att se honom. Jag mår så dåligt. Det finns inga ord i världen som kan förklara denna maktlöshet, sårbarhet och sorg. Det gör så ont att se Pappa försvinna ifrån mig. Det gör så jävla ont att jag inte vet var jag ska ta mig till. 

 

 

Två månader eller 68 dagars väntan är äntligen över. Imorgon, imorgon ska jag hälsa på Pappa. På Pappas födelsedag, då han fyller 53 år.