Är det någon som läser som önskar att jag ska skriva om något speciellt? Det kan vara om allt som rör Pappa, mig, mamma eller mina syskon. Situationer, känslor, bemötande, allt! Känns frågan jobbig så är det helt okej att vara anonym. Det kan också vara något som jag kanske redan har bloggat om men som ni skulle vilja ha mer förklarat. Jag berättar mer än gärna om vår familjesituation och detta hjälper mig att behålla bloggen då jag känner att lusten dött ur mig när jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om. 
Det finns inga frågor som är dumma och var absolut inte rädda att fråga så att sanningen kommer fram. Innan Pappa blev sjuk hade jag inte en aning om att frontallobsdemens ens existerade. Jag har frågat mig till och umgåts med Pappa, vilket gör att jag vet så mycket idag. Min högsta önskan är att göra andra människor medvetna om hur en "frontallobare" fungerar och allt runt omkring för att göra bemötandet och kunskapen lite bättre.
..att hur vi i familjen påverkas av sjukdomen. Hur vi förändras, bryts ner, växer, skrattar, gråter och att hela tiden växla mellan hopp och förtvivlan. Jag är ofta ute och gå och känner att det är nyttigt för mig att bearbeta och tänka igenom saker. Under promenaden växlar jag mellan storgråt och hopp. Ibland känns det som om jag inte orkar gå hem ens. Det finns ingenting att glädjas över. Ibland känner jag mig stark. Jag kan skratta högt inom mig över hur många småsaker som glädjer mig. Jag känner mig som en krigade och ska genomgå allt och bara slita mig framåt för att jag måste. 
 
Jag tänker ofta på framtiden. Hur mitt liv förändrats för att det inte blev som jag trodde. Hur kommer det se ut nu? Hur blir jag som människa efter allt detta helvete som vi dagligen plågas igenom. Att mina, och mina syskons barn aldrig kommer få en relation med sin farfar eller morfar. Att jag aldrig mer ska kunna få hjälp av honom, så som han alltid hjälte till innan. Att jag under hela mitt liv ska antingen vänta på eller bara leva med ovissheten att mina frontallober kommer att utveckla en demens. 
Ska jag ens skaffa egna barn? Vill jag verkligen utsätta mina framtida barn för detta helvete jag genomgår? Vill jag utsätta min man för det min mamma går igenom?
Jag pratade om detta med läkaren som berättade att det finns möjlighet för mig att åka till Lund och göra tester om det finns en risk för mig att utveckla en demens. Detta avrådde hon mig att göra. För om proverna skulle visa att det finns en risk, så kommer jag att ge upp mitt liv även att det är 50/50 om jag får det eller inte. Hon jämförde också det med att om jag skulle träffa någon med ex diabetes. Skulle jag då strunta i att leva ett liv tillsammans med honom för att det finns en risk att han dör, får amputera benet eller våra barn får det. Självklart håller jag med henne. Men innerst inne i mitt hjärta kommer jag alltid att leva med en ovisshet som plågar mig. Men, vissa dagar är bättre och vissa sämre.
Ett vanligt symtom hos frontallobsdementa är aggresivitet. Pappa har aldrig varit det utan istället tvärtom - jätteglad! Men den senaste tiden har hans humör förändrats. Han är verkligen inte aggresiv, men blir lättare arg för saker och ting. Är det en orolig omgivning eller högljud så blir Pappa lätt arg eller behöver gå därifrån. Jag tror också att han kan bli arg när han själv märker att han inte riktigt följer med på vad man säger eller om man gör en sak snabbt så han inte riktigt förstår. Det är min uppfattning men det behöver verkligen inte vara så. Det gäller att hela tiden försöka hitta fingertoppskänslan, egentligen hade vi behövt hitta någon som är ännu mer än det då vi hela tiden går på nitar även om vi känner att vi har kontroll på omgivningen. 
 
Det som just nu är allra jobbigast är kommunikationen. Ställer jag en fråga till Pappa så svarar han, men ger ett väldigt konstigt påstående som inte är svaret på frågan. Igår ringde jag till Pappa för att fråga om mamma är hemma, då får jag svaret "Nej, hon är där" Då får jag direkt tänka.. Han svarade nej, men sa att hon är där. Är hon på toaletten, är hon och handlar eller står hon bredvid. För då är man ju där. Var hon än är så är hon ju där. Då frågar jag Pappa igen, är mamma hemma. Då svarar han argt, NEJ!
Då får jag bara säga ok och fortfarande inte veta om hon är hemma eller inte. Just då känns det helt onödigt. Varför ringde jag ens till Pappa för att fråga? Ytterliggare ett bevis på hur sjuk han verkligen är. 
 
En situation för ett tag sen var när mamma skulle köra till jobbet. Då har hon förberett mat till Pappa för att han ska äta något och säger "Det finns lasagne i micron". Det är jättesvårt och veta om Pappa har lyssnat eller om han har förstått. En liten stund senare säger mamma igen samma sak. Pappa blir arg, slänger näven i bordet och tittar med svarta ögon på mamma och säger "du har sagt det". Precis då, då vill man bara skrika så jävla högt tillbaka och säga - DU DÅ! Du upprepar saker hela tiden och säger samma saker hela jävla tiden!
Samtidigt som man bara vill säga det så får man svälja och försöka förstå sig på hans sjukdom.
 
Pappa fastnar i några meningar som han alltid säger, till alla han träffar. En period sa han alltid "dragkrok på den". Då menar Pappa att bilen han ser har dragkrok. Såfort han ser en bil med dragkrok så säger han det. Han går tom in till folk som har en bil på uppfaten med dragkrok på och frågar om dom säljer den. Just nu säger han alltid "nu har bönnerna mycket göra" Ja, visst har dom det. Men det hör vi två hundra gånger om dagen.
 
När jag träffar Pappa så vet jag exakt vilka meningar han kommer att säga. Det är som att ha dom nedskriva och läsa av pappret när han säger något. Pappa säger exakt samma sak och jag svarar exakt samma sak. Ibland känner jag mig så hjärntvättad. Jag önskar att jag kunde förstå sjukdomen. Men det är omöjligt, helt omöjligt att förstå sig på denna skumma sjukdomen.