Igår, den 16 april har Pappa haft sin diagnos i 6 månader. Detta har varit ett fruktansvärt halvår. Vi i familjen har kämpat något helt sanslöst. Inte minst med Pappa, hur vi orkar lyssna på honom och höra samma sak två hundra gånger om dagen, hur vi orkar göra honom nöjd, alltid tänka steget före. Vi har vårt eget liv som vi inte får glömma. Eget jobb, vänner, sambo, liv. Som vi måste ta tillvara på och hålla vid liv innan det försvinner ifrån oss. Det är inte bara detta utan alla papper och telefonsamtal vi dagligen måste genomgå.
Snart är alla papper klara och vi står som förmyndare för Pappa. Vadå förmyndare? Helt jävla ofattbart att jag ska ta hand om honom precis som dom tog hand om mig innan jag var 18.
Pappa förvandlas mer och mer till barn. Och jag blir bara mer och mer mamma. Jag hatar det. Pappa har förlorat så mycket ord att han knappt kan beställa mat själv. En gång när vi var och fikade pekade Pappa på en dammsugare och säger hamburgare. Eller så hade han bara pekat på vilken kaka han ville utan att veta vad det heter.
Pappa upprepar också saker. Hela hela hela hela hela tiden. Ja, verkligen hela tiden. Ibland orkar jag lyssna och ibland vill jag bara slå han så jävla hårt. Hur bara kan man glömma att man redan har sagt en sak trettiofem gånger. Samma mening, exakt samma ord, samma tonläge. Exakt som om han aldrig någonsin har berättat det förrut.
Något som har blivit mycket försämrat är att Pappa inte kan vända på dagarna. Pappa planerade en fest och bjöd vänner, grannar så det stod härliga till. Han pratade då om festen verkligen avigt och rätt. Fest på lördag, fest på lördag, fest på lördag. När det väl blev lördag så säger han fortfarande, fest på lördag. Även på söndagen säger han, fest på lördag. Han kan alltså inte skilja på idag, igår eller imorgon. Utan bara väldigt konkreta saker.
En sak som jag måste berätta för att jag har förstått att det är många som är orolig kring ämnet. Pappa har fortfarande körkortet kvar. Han kör jättebra. Mycket bättre än dig och min, det lovar jag!
Pappa är fortfarande verkligen hur lycklig som helst. Han är ledig, går med Estie och är positiv till det mesta. Rättare sagt allt. Han har ingen sjukdomsinsikt för fem öre. Så, den anhöriges sjukdom är verkligen rätta ordet.
Kommentera