vifemtillsammans.blogg.se

..att hur vi i familjen påverkas av sjukdomen. Hur vi förändras, bryts ner, växer, skrattar, gråter och att hela tiden växla mellan hopp och förtvivlan. Jag är ofta ute och gå och känner att det är nyttigt för mig att bearbeta och tänka igenom saker. Under promenaden växlar jag mellan storgråt och hopp. Ibland känns det som om jag inte orkar gå hem ens. Det finns ingenting att glädjas över. Ibland känner jag mig stark. Jag kan skratta högt inom mig över hur många småsaker som glädjer mig. Jag känner mig som en krigade och ska genomgå allt och bara slita mig framåt för att jag måste. 

 

Jag tänker ofta på framtiden. Hur mitt liv förändrats för att det inte blev som jag trodde. Hur kommer det se ut nu? Hur blir jag som människa efter allt detta helvete som vi dagligen plågas igenom. Att mina, och mina syskons barn aldrig kommer få en relation med sin farfar eller morfar. Att jag aldrig mer ska kunna få hjälp av honom, så som han alltid hjälte till innan. Att jag under hela mitt liv ska antingen vänta på eller bara leva med ovissheten att mina frontallober kommer att utveckla en demens. 

Ska jag ens skaffa egna barn? Vill jag verkligen utsätta mina framtida barn för detta helvete jag genomgår? Vill jag utsätta min man för det min mamma går igenom?

Jag pratade om detta med läkaren som berättade att det finns möjlighet för mig att åka till Lund och göra tester om det finns en risk för mig att utveckla en demens. Detta avrådde hon mig att göra. För om proverna skulle visa att det finns en risk, så kommer jag att ge upp mitt liv även att det är 50/50 om jag får det eller inte. Hon jämförde också det med att om jag skulle träffa någon med ex diabetes. Skulle jag då strunta i att leva ett liv tillsammans med honom för att det finns en risk att han dör, får amputera benet eller våra barn får det. Självklart håller jag med henne. Men innerst inne i mitt hjärta kommer jag alltid att leva med en ovisshet som plågar mig. Men, vissa dagar är bättre och vissa sämre.