För några dagar sedan då jag var på gymmet och gick på promenadbandet fick jag en riktig fundering. Jag gick på bandet och tittade ut genom fönstret. Utanför är det något företag dit det kommer godståg. Just i stunden kom tåget. Och det hann köra.


Att vara anhörig till en demenssjuk person är som en tågresa.

Jag hoppar på tåget. Det är mitt ansvar att skaffa biljett och veta vilket tåg jag sitter i. Vi kan med det göra en jämförelse om att skaffa sig kunskap om sjukdomen. Det är på mitt ansvar kunskapen ligger.

Jag måste redan tidigt på resan hålla koll på var vi befinner oss och i vilken riktning. Under resans gång måste jag vara uppmärksam på var vi är. Konduktören brukar säga var vi är, dock med kort varsel. Ibland berättar han inte ens alls. 

Resan går snabbt. Det är svårt att reflektera över var vi är då tåget går fort. Emellanåt funderar jag om vi snart kommer att passera en ort, hus eller sjö, eller om det kanske är gjort för ett tag sedan. Jag var då inte tillräckligt uppmärksam om vad som precis hände.

Emellanåt måste jag hoppa av tåget, ställa mig på perrongen och reflektera över vad som händer, precis just nu. Ibland stannar det ett tåg som jag kan hoppa på, ibland kör de enbart förbi. På perrongen kan jag bara stå en kort stund annars är det för många tåg som passerat. Jag måste hoppa på nästa tåg för att inte hamna så långt efter tåget jag hoppade av ifrån. Tiden kommer aldrig igen. Varken tåget som gick eller det som strax kommer väntar på mig. Det är jag som måste anpassa mig efter tågets tider, ankomst och avgång.

Tåget fortsätter att köra, längre och längre hemifrån och den trygghet som fanns. Numera har jag tappat lokalsinnet och vet inte längre var vi befinner oss. Det finns ingen chans att mitt i resan hoppa av, jag måste följa med och vänta på nästa stopp.

Tillslut går inte tåget längre, slutdestinationen är nådd. Alla passagerare måste hoppa av.  Det är nu jag förstår att jag måste ta tågresan hem. Jag kan inte stå kvar på en plats där jag inte känner igen mig. Jag vet att hemresan kommer att bli jobbig. Jag kommer inte riktigt ihåg vilket tåg jag tidigare åkte med men jag kommer ihåg att tågresan tog lång tid.

Jag får även här sätta mig på ett tåg. Ett tåg som bara rullar, utan att jag har någon information över vart tåget går, hur lång resan tar och vad biljetten kostar. Jag hoppas att det var rätt tåg jag satte mig på. Det som kanske går hemåt. Eller åt ett annat håll. Numera är det en evig evighets väntan till jag tillslut kanske är hemma igen. Till trygghet, lycka och livet.

 

 

5 kommentarer

jessica lundberg

27 Apr 2014 02:58

<3 <3

Ingrid Johansson

27 Apr 2014 07:35

Du är otrolig på att uttrycka och formulera dej.
Jag önskar verkligen att det kommer något gott ur allt detta elände du ja ni alla har gått igenom.
Som utomstående kan man bara försöka förstå.
Förstår gör man först när man upplever samma sak.
Så är det med allt. Hade en vänninna med hjärntumör .
Kunde aldrig förstå hennes smärta.
Kram på dej!

Tessan

30 Apr 2014 13:31

Åh vad jag önskar att jag hittat din blogg tidigare! Min mamma fick frontallobsdemens för 10 år sedan när jag var 27 år och väntade mitt första barn. De första 5 åren var ett rent helvete när sjukdomen liksom tog över mamma, hon hallucinerade mycket och var väldigt utåtagerande, och jag kände mig så otroligt ensam! Jag visste inte någonting om demens då och jag trodde att det bara var gamla människor som blev dementa, min mamma var 65 men ändå "för ung" i min värld. Nu har jag läst igenom din blogg på ett par dagar och jag känner igen sååå mycket! Alla känslor blommar upp och jag tänker tillbaka på allt konstigt som hände, det var som en sjuk mardröm fast jag var vaken. Skalet såg ut som min "vanliga" mamma men det var som om en demon tagit över henne... Usch! Hon lever fortfarande och är ganska "stabil" i sjukdomsförloppet eller vad jag ska säga, dvs hon har legat på samma nivå under flera år.
Hon vet inte längre om att hon är sjuk, hon vet inte vem jag är (fast hon gillar mig och tycker jag är snäll :)), hon känner inte igen sin man (min pappa) men hon är i alla fall inte ledsen, vilket hon var tidigare.
Jag skulle kunna skriva massor, men det jag vill säga är att jag tycker du är otroligt stark och skriver så det går rakt in i hjärtat! Jag förstår precis hur du känner och jag beklagar verkligen att du förlorat din pappa så tidigt!
Jättestor kram från mig // Tessan

Maryanne

30 Apr 2014 22:41

Nu har jag lusläst din blogg på några timmar efter att ha hört dig hos Malou imorse. Jag känner så mycket för dig och din familj, för varenda en utav er, för era insatser, för er medmänsklighet, för er styrka och kärlek till varandra. Det är så stort och något så vackert att jag har svårt att finna ord för att beskriva vad jag känner för dig och din familj. Jag hoppas, hopppas innerligt att ni någonstans kan finna tillbaka till glädjen och få leva ett bra liv. Tack för att du valt att dela med dig av din berättelse <3 Kramar till dig och din familj

giulia

01 May 2014 14:39

Jag beundrar din styrka att se din pappa så sjuk. Jag kan känna din smärta och sorg när du vill minnas han frisk men samvetet säger något annat. Massa kramar finner inga ord.

Kommentera

Publiceras ej