Jag har nu inte träffat Pappa på snart fyra veckor. Jag har inte pratar med honom på lika länge. Jag känner mig numera piggare än vad jag gjorde efter träffen med Pappa. Därför är jag livrädd över att igen träffa honom och höra av mig. Att jag liksom ska falla i gropen igen.
Kommer jag någonsin igen träffa Pappa? Kommer jag aldrig mer att se honom eller prata med honom? Jag står helt utan svar på frågan. Just nu orkar jag inte träffa honom. Om jag orkar om en månad eller två, det får tiden avgöra.
Det hela jag tänker kring Pappa är att – träffar jag honom, så vet jag att mina kommande veckor därefter kommer att vara fruktansvärda och fyllda med sorg, oro och ångest. Jag kommer att nästa gång förhoppningsvis klara att hantera det på ett lite annorlunda sätt. Kanske det känns lite lättare att träffa honom då? Jag tror verkligen inte det då jag aldrig någonsin kommer att vänja mig vid att se Pappa såhär.
Jag har ju också ett val att inte träffa Pappa mera. Att minnas honom så som han är, utan sjukdom. Att leva i någon slags förnekelse en tid är ganska så bra. Men tillslut kommer det att övergå till dåligt samvete. Dåligt samvete över att inte träffa Pappa, att inte orka se eller hantera hans sjukdom. Väljer jag att inte mera träffa Pappa så kommer mitt dåliga samvete alltid finnas där, det kommer att gnaga. Även efter lång tid kommer dåliga samvetet att vara där. Några veckor mer ångest, oro och sorg klarar jag av. Det blir bättre, med tiden.
Som det ser ut nu kommer jag att träffa Pappa igen. Mitt samvete kommer föralltid att vara dåligt genom att överge honom så. När jag träffar honom har jag inte en aning om. Det är inte om en vecka, inte heller två. Kanske en månad, kanske två. Jag måste först känna mig ganska pigg själv, sedan måste jag veta att mina kommande veckor därefter är lugna så tiden finns för att återhämta mig. Därefter kanske, kanske jag hälsar på honom.
3 kommentarer
Sara m
21 Apr 2014 14:29
♡♡♡
En främling
21 Apr 2014 21:24
Förstår dig så väl Elina..
Kram
Dotter
22 Apr 2014 22:25
Dina tankar är fullkomligt normala. Har också känt samma sak då det gäller min mamma, men jag lovar att du kommer att hitta stunder då du orkar hälsa på din pappa. Men kom ihåg att det är bara du som kan avgöra om du är redo eller inte...
Kommentera