Direkt efter träffen med Pappa kändes det som om någon slog mig med två stora järnrör. Samtidigt vid båda sidorna. Jag fick oerhört ont vid sidorna av huvudet med anspända skuldror och nacke. Jag har den senaste veckan sovit, stigit upp, vilat, sovit, stigit upp och vilat. Jag har varken varit på humör eller haft ork till något annat. Jag kände bara – jag orkar inte en minut till! Jag dör. Nu.
Jag tog kontakt med studenthälsan, berättade om min situation och om vilka möjligheter till hjälp det finns för att klara av mina studier den sista tiden innan sommarlovet. Jag pratade då med en kurator som såklart hade kunskap om frontallobsdemens. Hon berömde mig för den drivkraft och vilja jag har, som har gjort att jag nu orkat pendla till Malmö under snart ett års tid, samtidigt som jag har jobbat för att undvika studielån. Men. Hon sa till mig att jag hade en oerhört tuff situation som kräver mycket utav mig. Jag skulle vara rädd om mig och dra i handbromsen. Ganska rejält.
Till en början blev jag ganska sur. Även att de senaste två åren varit svarta är det få gånger folk faktiskt både berömt mig, men även sagt åt mig att ta det lite lugnt och bekräftat denna tyngd det innebär att faktiskt ha den vardag jag har.
Jag har idag varit hos läkaren. Riktigt varför jag gick dit vet jag inte. Jag vet mina problem, varför de finns där. Jag vet också hur jag ska gå till väga för att tillvaron ska kännas lite bättre. Jag gick i alla fall dit. Jag berättade. Läkaren gjorde några tester på mig som skulle visa anspänningen jag har i hjärnan. Det var med hjälp av en apparat som han tryckte på olika delar av min kropp. Några punkter var ömma, andra kändes inte alls. Om värdet låg mellan 0-30 var min hjärna i viloläge. Var värdet 30-80 var det ungefär normal aktivitet i hjärnan. Var det mellan 80-100 var det en tydlig anspänning i hjärnan med stress. Mitt värde var 99.
Jag står nu inför valet - Sjuk vs frisk? Egentligen är det inte så svårt val. Alla vill vi vara friska. Därför har jag nu bestämt mig för att göra vissa moment i denna kurs för att sedan komplettera resterande del vid ett annat tillfälle. Jag måste vila, motionera och göra saker som tillfredställer mig. Då blir jag glad. Och frisk.
6 kommentarer
Anonym
09 Apr 2014 00:08
JA! Du har nu kommit ditt mitt Hjärta.. Du har nu kommit dit där du finner en vinst i att göra ett aktivt val i livet. Leva eller förlora. Våra ständiga väl här i livet påverkar oss mer än vi kan föreställa oss. Det är bra med val. Vi måste tänka, grunna och till sist ta ställning. Välja.. På gott och ont. Men nödvändigt.
Det blir bra detta. Jag vet. Vi måste bara tro på oss själva och vara/bli starka i vårt beslut. Jag säger inte att det är helt lätt. Men det går <3 Det SKA gå...
Berith Gustavsson
09 Apr 2014 08:33
Goa Elina.
Du är både stark och duktig som klarar det du gör. Nu måste du börja tänka på dig själv också. Blir du sjuk och inte kan vara den starka person du är, får din familj ännu mer bekymmer. Kramar Berith
Ingrid Johansson
09 Apr 2014 09:01
Hej Elina!
Nu kommer din reaktion på allt och det är ju inte konstigt!
Nu måste du tänka på dej själv inte bara för din egen skull utan för din familjs.
Ni har ju gått igenom tillräckligt redan!
Jag tycker att du och din familj varit helt enorma på denna resan med pappas sjukdom.
När jag såg fotot som du tagit när han fyllde år gick det upp för mej vilken tragedi detta är.
Så ung och så sjuk.
Var nu rädd om dej!
Kram Ingrid
Ida
09 Apr 2014 13:16
Bra beslut tycker jag! Ta hand om dig själv och var noga med att känns hur du faktiskt mår och vad du orkar! Kramar
En främling
09 Apr 2014 16:30
Tänker på dig/er!
Kramar ♥
pia o peter
09 Apr 2014 18:44
bra tänkt elina nu behöver tänka på dej själv lite o va rädd om dej du har verkligen brytt dej om din pappa o har bloggen som du skriver så fantastigt bra man ser hur du verkligen bryr dej .så stanna nu upp lite o ta hand om dej själv det är du värd tycker jag många kramar till dej.
Kommentera