För en tid sedan satt jag på ett av våra caféer här i Sölvesborg. Det kommer in tre kvinnor varav en av dem har Alzheimers sjukdom. Jag har kunskap kring kvinnan, vet hennes problematik samt att hennes diagnos funnits på papper drygt lika länge, om inte längre än Pappa.
Kvinnan går in på fiket. Hon utstrålar en frisk, glad och positiv kvinna som ska fika med sina väninnor. Hon tittar på sortimentet och bestämmer sig. Tar en kölapp. Väntar lugnt innan det är hennes tur. Hon beställer då vad hon ska ha samt betalar. Hon tar sedan sin fika, går till bordet där hennes väninnor väntar för att sätta sig ner.
På vägen mot bordet stannar hon ett par gånger. Den första gången stannar hon vid ett barn, tittar på det lite sött och säger några ord. Sedan går hon vidare mot nästa bord. På det tittar hon endast och går snabbt vidare till bordet där hon ska sitta. Under hela fikan sitter hon lugnt på sin plats, äter ordningsamt och småpratar med sina väninnor innan det var dags att klä på sig ytterkläderna och gå därifrån.
Såklart granskade jag henne med två stora, oerhört stora ögon. Jag ska iaktta allt i hennes handling. Det kanske är oförskämt, men det struntar jag i. Jag ska ha kunskap.
Med detta kan vi dra en parallell med Pappas sjukdom, som också är demens. Såhär hade Pappa gjort på samma fik;
Han hade gått in, ögonen skulle snabbt rikta sig mot kakorna. Han skulle antingen gå bakom disken för att ta den han är sugen på eller med stöttning peka på vilken kaka han ska ha. Jag hade behövt göra ett stopptecken med handen samtidigt som jag säger vänta för att han förhoppningsvis skulle vänta på sin tur. Han har alltså ingen aning om vad kö, kölapp eller vad vänta är. Utan stöttning.
Kakan är nu pekad på och beställd. Summan blir 23 kronor. Pappa skulle sträcka fram en tjugolapp. Kassörskan berättar då att det fattas 3 kronor. Pappa skulle då ha tittat på mig då jag förstår att jag behöver ge stöttning. Vi tittar bland Pappas pengar och ser att han har fler sedlar, men fattas dessa 3 enkronor. Alltså har han inte 3 kronor, men han har en femtiolapp. Jag skulle då fått ge kassörskan sedeln för att sedan ta växeln tillbaka.
Pappa går och sätter sig vid ett bord, det kanske redan är upptaget eller förhoppningsvid tomt. Han skulle suttit med precis samma kläder som han kom in på caféet med, alltså ytterkläderna. Jag får be honom ta av dem, då han kanske gör det, eller inte. Han äter snabbt upp kakan. Slänger sitt skräp. Han skulle då ha tittat sig runt omkring. Finns det någon pantburk? Finns det skräp? Finns det mer som skulle kunna tillfredställa Pappas behov? Han hade då tagit för sig och gjort det som behoven kräver utav honom. Om inte jag snabbt tar på mig, avbryter tvånget för att gå.
Här kan vi se två människor, under samma begrepp demens. Men två olika diagnoser med helt olika förutsättningar. Jag anser att Pappas funktionsnedsättning har ett betydligt större funktionshinder av det jag såg och har erfarenhet utav. Pappa skulle inte klara av att över huvudtaget gå till fiket själv.
Kommentera