I hela pappa sjukdomstid har mitt mående gått i perioder, ibland upp, ibland ner. Jag kan se ett samband med att de tuffa perioderna kommer en gång på hösten och en på våren. Det jobbiga har varit några veckor för att sen vara övergående.
Jag har just nu haft en period som inte verkar vara övergående. Min bröstkorg håller på att explodera. Liksom en känsla av att någon stryper mig då jag knappt får luft. Samtidigt håller jag på att kräka över denna vidriga känsla. Tårarna rinner obegränsat. Jag är så trött. Kan inte sova. Mitt huvud dunkar. Jag har sån ångest, panikångest, liksom den håller på att döda mig. Det känns som om jag just nu kommer dö i min kropp, i mina känslor, i mina tårar och ångest. Att min livsglädje aldrig någonsin kommer komma tillbaka. Eller att längtan och lusten försvunnit för alltid.
Kanske det kan vara att det snart är ett år sedan pappa flyttade. Första julen utan honom. Även julen efter då han tog stryptag på min bror. Kanske julen bara blivit något negativt och jobbiga känslor efter i fjol. Eller kanske det bara blivit för mycket för mig. Kanske bägaren bara runnit över. Liksom en människa orkar inte hur mycket som helst.
Det jag allra mest funderar över är inte mina känslor och ångest. Jag försöker tänka att det är en känsla som just nu bara finns liksom glädje, hat och lycka. Det jag allra mest är orolig för är att, tänk om känslorna aldrig går över. Tänk om jag går i djup depression. Att jag en dag inte kommer ur sängen och inte orkar eller vill längre. Att jag föralltid kommer ha denna sjukdom. Hur fan överlever jag? Och hur påverkar det mig som människa nu och i framtiden? Kommer jag återhämta mig eller alltid behöva leva och hantera dessa känslor?
Just nu ser jag ingen utväg, här kommer jag stanna, dö och bli begraven.
6 kommentarer
Emma
16 Dec 2014 19:58
Kollat upp dina sköldkörtelvärden? Skulle kunna varit jag som skrev detta inlägg. Mådde såhär precis som du beskriver det, för cirka två år sedan. Hade varit mycket jobbigt i mitt liv ett tag. Trodde aldrig att jag skulle kunna ta mig ur det. Kände inte alls igen min kropp och känslor. Visade sig att jag hade skyhöga värden sköldkörtelhormon i kroppen och i samband med detta då också blivit deprimerad.. Fick börja med antidep-medicin och började må bättre snabbt och nu idag mår jag topp! Vet inte vad jag ville med detta men sök hjälp. Det finns hjälp att få! Kram
Sara m
16 Dec 2014 21:29
♡♡♡
Ingrid Johansson
17 Dec 2014 06:49
Jag tror det är din reaktion på allt som hänt som kommer nu så här ett tag efteråt.
När du var mitt i allt det jobbiga så var du så fokuserad så då hann du inte känna efter hur du själv mådde.
Det är hemskt att må så dåligt.
Vet av egen erfarenhet.
Sök hjälp! Vänta inte för länge!
Jag trodde inte heller jag skulle bli glad igen..
Men det blev jag och det blir säkert du också fast man inte tror det när man är där du är nu.
Tänker och känner med dej!!!!!
Kram Ingrid
Rut
17 Dec 2014 09:50
Jag läser din blogg. Berörs av din historia och din styrka.
Känner dig inte, men känner igen de känslor och ångest du behöver genomlida just nu.
Har varit där, av andra skäl än du, men kommer så väl ihåg skräcken att det aldrig skulle släppa.
Att jag skulle behöva leva med det för all framtid. Men det släppte. Det tog lite tid – men det släppte.
Och jag minns att det var en person i min närhet som ”lovade” mig just det när det var som värst. Vågade själv inte tro på det då, och självklart kunde hon inte veta det då. Men det var en klok människa som visste att det i de allra, allra flesta fall gör det. Det släpper till slut. Våga lita på det, så blir den här jobbiga perioden möjligen lite mindre jobbig.
Be om hjälp om du känner att du behöver det. Och inse att det är en reaktion på allt jobbigt du hanterat. Men det går över.
Ann-Kristin
17 Dec 2014 15:29
Inte många jag känner som har sådan styrka som du och jag vet att du kommer fixa detta också. Efter allt som ni varit med om hade det nästan varit konstigt om det inte hade kommit en down-period . Du kommer tillbaka från detta också om möjligt ännu starkare. Ni finns i mina tankar dagligen. Sköt om dig och låt det ta sin tid.
annica
18 Dec 2014 14:33
Följer din blogg och kan till viss del förstå hur ni har och har haft det. Har och jobbar med personer som har frontallobsdemens, dock inte så unga som din pappa. Det jag undrar är om du inte kan gå till din företagshälsa och få hjälp med att prata med någon. Du behöver säker någon utomstående att prata med som kan hjälpa dig igenom denna svåra period.
Kommentera