I morse påbörjade jag ett blogginlägg om pappas första dagar på fyrklövern. Pappa har varit glad, han har skrattat, spänt sina muskler, gått promenader, ätit gott och sovit. Han har haft det bra. Jag kände liksom att det var för bra för att vara sant. När jag skrivit några stycken fick jag en konstig känsla och bestämde mig för att vänta att publicera inlägget. Det är ju trots allt en dag idag också.
Idag och delvis igår har Pappa varit orolig, han har ring oss ungefär hundra miljoner gånger. Vi väljer att svara några gånger eller så långt vi orkar. Resterande tid väljer vi att stänga av telefonen. Vi har diskuterat och ventilerat med personalen hur vi vill att det ska vara kring Pappas mobil och ringande. Vi anser att så länge vi orkar svara och i den mån vi kan är det en trygghet för Pappa att höra vår röst.
Natten till idag har Pappa i princip sovit med jackan på sig. Han har varit arg. Han har slagit. Personalen hade blivit beordrad att vara två personer kring Pappa av säkerhetsskäl. På en promenad har Pappa sprungit ifrån personalen, in i skogen att de inte såg honom längre. Personalen kontaktade då vaktmästaren som hade kört några rundor i skogen för att försöka hitta honom, vilket han gjorde. Vaktmästaren pratade med pappa, de gick tillsammans i skogen för att leta och undersöka spår av djur. Tillslut fick han med Pappa tillbaka igen.
Pappa har också under dagen tagit alla sina kläder och tillhörigheter och packat ner det. Pappa har även packat ner alla fina foton på oss, de som jag har framkallat och ramat in. Pappa har nu förberett sig för en hemresa. Varför ska han vara på fyrklövern? Varför hänger massa foton på hans familj på väggen där? Varför är det andra människor där och vilka är dom? Känner han dom? Var är han? Och var är vi?
Undra vad Pappa tänker. Undra om han är ledsen. Han kanske gråter. Han längtar nog efter oss. Så som vi längtar efter honom. Jag vill bara säga till Pappa samtidigt som han ska förstå att allt kommer att bli bra och att vi ses snart.
8 kommentarer
Evelina
22 Jan 2014 21:52
Tycker att ni är väldigt starka! "Styrkekram"
En främling
22 Jan 2014 21:57
Berör mig så mycket av att läsa dina rader. Som jag skrivit tidigare..kunde varit mina egna ord. Varma tankar till din älskade pappa och familj. Kramar
Clara Feldt
22 Jan 2014 22:21
Hejsan! Jag har jobbat med demens på äldreboende i några år. Jag vill att du ska veta att din pappa älskar dig jätte mycket, och om han någon gång skulle bli arg eller göra något dumt är det inte han utan sjukdomen i sig. Jag tycker du ska bemöta din pappa så kärleksfullt du kan (som du också gör). Jag brukade lugna de boende genom att hålla med dem i visa avseenden som var bra för dem tex, om de ville ta en promenad så tog vi en promenad, om de ville åka hem brukade jag prata med dem om att äta en smörgås först så de var mätta och belåtna "innan" hemgång ( alltså avleda dem snällt ). Allt för att få dem att känna dig lugna. En del tycker att man ska säga till dem att de är på äldreboende och att de har demens. Det tycker INTE jag. Varför göra dem oroligare än va dem är? När de kan vara lugna och må bättre i sig själva. Kram styrke KRAM till dig! Om du har NÅGON fråga är det bara att skriva till mig. (jag är INGEN expert) Men jag har jobbat med det.
Linda
23 Jan 2014 13:06
bra skrivet :) jag jobbar på ett äldreboende för dementa :) roligt att förstå den andra sidan lite mer <3
pia o peter
23 Jan 2014 16:33
det berör oss så mycke det du skriver elina vi tänker på er dagligen ni är så starka tillsammans .men ni behöver lite tid för er själva med ni har gjort helt rätt i detta man orkar inte hur mycke som helst så jag sänder styrkekramar till er vi finns för er ska du veta till 100 procent kram
Malin
23 Jan 2014 19:13
Dina texter berör verkligen. Du gav mig genast en tankeställare hur man tar allt för givet. Tänker på er. Styrkekramar
Ketty
23 Jan 2014 20:34
Så otroligt starka ni är! Blir verkligen berörd av dina texter. KRAM!
Anneli
24 Jan 2014 00:01
Vilken fantatisk blogg du skapat. Din ord ger tankeställningar om hur skört livet är. Har ingen dement i släkten men ändå i närheten. Så hemskt att se. Styrkekram
Kommentera