Livet är så orättvist..
Vem har rätten att bestämma vilka som ska leva? Vilken har rätt till ett liv och vilka har det inte? Vem har rätten att bestämma vilken som drabbas utav en obotlig sjukdom? Min Pappa, en make, ett syskon eller en jobbarkompis. Vår familjs allt. Hur kan detta bara vara sant att vissa drabbas av denna fruktansvärda sjukdom?
Idag har jag plockat fram de minnen jag har kvar av tiden innan sjukdomen. Plötsligt kommer allt över mig. Ångest sätter verkligen sina spår. Vem hade Pappa varit idag? Jag är ledsen någon minut eller timme. Klumpen i magen sitter kvar i några dagar. Det finns in
te tid att lägga sig ner för att gråta över livet. Liksom att sörja över att mitt liv tog en vändning. Jag och mina anhöriga måste vara klar i kropp och knopp för att orka kämpa vidare för Pappa.
Ingen är ensam om denna fruktansvärda kamp mot demens.
3 kommentarer
Theresa
31 Jan 2014 20:18
Vi är i samma sits även om min pappa inte är drabbad av demens... Min pappa har fått cancer, i hjärnan och blivit personlighetsförändrad, svårt att röra sig som förr och har problem med minnet och att få rätt namn på rätt person eller sak.
Jag har också tänkt så många gånger att livet är så himla orättvist! Pappa blir 59 år sista maj, och antagligen är det hans sista födelsedag...
Jag är som du, ledsen en stund men så fortsätter jag. Sen finns han i mina tankar hela tiden men gråta gör jag ibland. Mina föräldrar gick isär för 15 år sen, min pappa har sen dess levt själv och jag och min syster har hjälp honom med det mesta sen han blev sjuk. Nu har min syster mått så dåligt så sen årsskiftet är det jag som får ta allt. Ringa samtal då han inte klarar det, han pratar så osammanhängande så det är svårt att förstå, jag hjälper honom med ekonomi och försöka reda ut så han klarar alla räkningarna, följt med på sjukhusbesök... Till saken hör att jag och min familj bor ca 60 minuters bilväg från min pappa...
Stor kram till dig!
pia o peter
01 Feb 2014 19:30
håller med dej att livet känns orättvist man kan inte förstå eller vill göra det vi har ju umgås lite ju o vi tänker fy fan va det är orättvist man blir så ledsen o vi gråter med ska du veta men det känns skönt ändå att vi har vatt med o umgås med er o man är alltid inne o kollar bloggen känns skönt att kunna läsa den du är verkligen underbar som orkar skriva om allt du är så stark men ändå så ledsen .du ska veta att vi bryr oss o tänker på er varenda dag kram till er.
Katja
02 Feb 2014 13:04
I denna verkligheten finner man också ett liv som fungerar.
Tyvärr hamnar man i situationer där man tänker, tänker och tänker. Man kommer också snabbt fram till att tankarna bara snurrar runt.
Det som inte dödar, stärker oss. Det är jag ett levande bevis på.
KRAM på dig
Kommentera