I torsdags körde jag till Pappa. Jag hade sedan tidigare bestämt att vara där kl 10.00. Pappa är varje dag ute och går vid den tiden därför tänkte jag följa med på promenaden. Jag mötte upp Pappa och Eva på fyrklöven innan vi gick. Pappa gick lite före oss och visste precis vad vi skulle gå. Alltså en mycket bra rutin. Jag och Eva pratade lite. Sedan pratade Eva lite med Pappa. Jag sa knappt något till honom. Han bara gick framför mig och det räcker att titta.

 

Efter promenaden gick vi tillbaka mot fyrklöven. Pappa och jag tog lite juice och gick in mot hans lägenhet. Jag kunde knappt sätta mig i hans soffa innan jag kände att jag måste göra därifrån. Jag klarar alltså inte att vara där. Under promenaden kändes det ganska så bra men när jag är i miljön inne på boendet känns det som ett fängelse där jag inte får luft. Det är inte på grund av boendet i sig, utan Pappas sjukdom som gör att det känns som ett fängelse.

Jag lämnade över en stor låda med muggar som jag tidigare fått sponsrat av Alzheimerfonden. Det var muggar liksom en termos som är bra att ha, antingen hemma eller på boendet. Jag berättade att det är helt upp till personalen vad de vill ha muggarna. Såklart tackar jag Alzheimerfonden så oerhört mycket för den fina gåvan!

Innan jag begav mig hemåt kramade jag Pappa hejdå. Han stod vid fönstret liksom likt ett barn och vinkade mig hejdå. Jag hinner knappt vända mig om innan tårarna såklart kommer. Det är så tufft att lämna honom. Det är så tufft att se honom. Pappa är så sjuk. Han är så svag. Och så liten. Jag ringde mamma, vi pratade en stund liksom det kändes lite bättre. Jag hade sedan hela vägen från Höör och hem att tänka igenom stunden hos Pappa. Att samla mina tankar och tårar. Men en sak vet jag, det känns så mycket bättre att träffa honom. Eller inte bättre att träffa honom. Det kommer aldrig att kännas bra. Dock känner jag att jag numera kan släppa den största tyngden på vägen hem. Därför känns det lite lättare att komma hem. 

 
 
 

3 kommentarer

En främling

15 Jul 2014 21:56

En främling

15 Jul 2014 21:56

Karre

17 Jul 2014 11:37

Hej fina du!
Du skriver så otroligt ärligt öppet och direkt från hjärtat <3 Jag hittade din blogg då jag sökte på ung demens. Har en arbetskompis i din pappas ålder som vi på jobbet är väldigt oroliga för. Hon har börjat sätta upp lappar i hela lokalen (ca 20) samtidigt klagar hon över alla lappar och är irriterad, fast hon skrivit alla själv! när hon ska köra hem från jobbet kör hon ofta förbi sitt hem, glömmer vart hon ska. Hennes humör har blivit väldigt vasst, och hon glömmer vad hon sagt om vi ifrågasätter varför hon varit otrevlig mm. Vi vet inte vad vi ska göra?? Hur går man tillväga?
En stor styrkekram till dej Elina för en så öppenhjärtlig blogg, dock så tråkigt att de är som de är. Karre

Kommentera

Publiceras ej