Något jag har tänkt mycket på är anhörig vs. personal. Jag har nu erfarenhet av att vara båda delar. Min erfarenhet är att de anhöriga till personen med funktionsnedsättning oftast är jobbigast. De ska påpeka att saker ska göras, hur de ska göras och var det ska göras. Jag har varit personal där jag sett genom fönstret att anhöriga ska komma och min första tanke är ”nu blir det jobbigt”. Det ska påpekas, klagas, samtalas, granskas samt att hela tankesättet är kritiskt. Det ska så himla mycket helt enkelt.
När Pappa flyttade till fyrklövern bestämde jag mig att jag inte ska vara en sådan jobbig anhörig. Det är min och min familjs beslut om att Pappa ska flytta dit. Det är absolut ingen som har tvingat oss. Sist jag träffade Pappa såg jag att han var väldigt långhårig. Som anhörig kunde jag direkt kläckt ur mig att han behöver klippa sig. Men jag tänkte bara, nej, stopp. Jag är övertygad om att även personalen ser att Pappa är långhårig. Kanske frisören var bokad men bara hade tid om en vecka? Kanske de helt enkelt inte hunnit boka klipptid ännu?
Liksom all personal på fyrklöven är människor, precis som jag. De ser Pappas behov och jag är övertygad om att dem gör allt för att dem ska tillfredställas.
2 kommentarer
Anna
07 Jun 2014 08:35
Jag är helt överens med dig där.
Jag arbetar själv på ett äldreboende/demensboende och många gånger är det de anhöriga som är ..jobbigast.
Trots att jag förstår att det en reaktion på hela situationen, ett sätt för en del anhöriga att återta kontrollen, att de sörjer, att de har dåligt samvete för att de inte kan komma på besök oftare.
Trots detta så överväger den enorma tacksamheten från övriga anhöriga allt.
Det är så tråkigt att en del anhöriga endast ser det "dåliga" och det som inte blivit gjort.
Stina
11 Jun 2014 14:45
Rätt tänkt, Elina!
Kommentera