Idag pratade jag om en person som har psykiska problem och plötsligt blivit aggressiv. Då kom en tanke plötsligt från ovan. Vad drömde jag om inatt? Jag kom då på att jag natten innan drömt om Pappa. Jag såg honom tydligt framför mig. Hans ögon var svarta, hela hans uttryck var arg samtidigt som hans hand var knuten och siktade på mig. Jag kommer inte ihåg alls var situationen handlade om liksom varför Pappa var arg.
När jag får upp sådana minnen så blir jag själv så arg. Och besviken. Liksom arg över att komma ihåg detta. Över att fortfarande ha så tydliga minnen av hans aggressiva sida. En hotande bild. Jag blir även då besviken på livet och situationen. Varför blev det såhär?
Plötsligt blir jag ledsen, en dag eller två. Sakta kommer faktiskt de fina minnena tillbaka. Dom som faktiskt är Pappa. De fina minnena som nästan alltid är dominerande av tankarna kring Pappa. Ändå blir jag så ledsen de dagar det faktiskt inte är så. Då försöker jag vända tanken liksom se att sex dagar av sju är faktiskt är fina minnen av Pappa. Det är dom jag ska försöka se, det är dom jag ska ha i åtanke och föralltid komma ihåg.
1 kommentarer
jennie frisk
16 Oct 2014 01:02
Ja minns en gång när ja kom körandes ner från backen och jan skulle upp.
Vi stannade vevade ner rutan o pratade en stund. När ja skulle köra iväg så hade min framskärm lyckats fastna i jans bil på nåt vis. Jag blev så ledsen det var ju min mammas bil.
När jag jag senare kom hem på eftermiddagen och skulle berätta det för mamma så möter hon mig i dörren med en kram o sa den e från jan.
Han ringde och sa att vi inte skulle va arga på dig. ❤ Snälla snälla Jan.
Kommentera