vifemtillsammans.blogg.se

Jag har nu gjort mitt första uppdrag som professionell. Eller, det kanske är fel ord. Anhörig är jag ju men använder det mer i arbetssyfte mot ett mål. Demenssjuksköterskan i Sölvesborgs kommun kontaktade mig för ett tag sedan. Hon undrade om jag var intresserad av att komma och liksom föreläsa och diskutera kring demenssjukdomar, bemötande och känslor. Gruppen människor som var där är demenssamordnade, några är själv anhöriga och några jobbar inom ramen av demens i olika verksamheter.

Det började med att jag presenterade mig, mitt syfte och vad jag sysslar med. Jag märkte att gruppen lyssnade på mig och tog åt sig av det jag sa. Det blev lite frågor om hur jag som anhörig tycker att personal ska bemöta mig och den demenssjuke. Det är en oerhört svår balansgång. Den största energin läggs såklart på den demenssjuk trots att anhöriga är de som har det jobbigast. Det kom frågor om Pappa, hans sjukdom, boende och vad som gjort att vi tog ställning till flytt. Jag berättade ärligt.

Mot slutet kom även frågorna kring ärftligheten. En svår fråga som oftast kommer sist. Jag svarade även där ärligt samtidigt som jag försöker vända det till något positivt. Att jag faktiskt tar till vara på mitt liv, då jag vet att det kan vara ganska begränsat.

Såklart blev jag oerhört glad av att bli tillfrågad detta tillfälle. Det är ju detta jag brinner för. Det är detta jag vill. Sprida kunskap. Erfarenheter. Kanske bidrar till att demenssjukdomar inte längre är så skambelagt och att forskningen tar ett ordentligt skutt.