Under ett par veckors tid har Pappa ringt oerhört mycket. Jag kände att det nu får vara nog och valde att blockera hand nummer. Numera kommer det endast ett sms att jag har ett missat samtal ifrån Pappa. Jag försöker att ringa till fyrklövern för att prata med Pappa varannan dag. Jag tycker att det är oerhört jobbigt att prata med Pappa därför väljer jag att inte ringa varje dag.

När vi pratar brukar jag fråga samma saker. Pappa lyssnar lite sedan hör jag hur han börjar andas. Han tar ett djupt andetag och säger sedan sitt ord som han alltid upprepar. Det är det som gör så ont i mig. Det gör så ont att höra Pappa ta det djupa andetaget. Jag vet att det symboliserar hur han känner frustration genom att inte kunna förmedla det som han vill säga. Han säger ”kameran med oss” och menar något annat. Jag vet precis vad han menar. Jag kan bara inte säga till honom att jag kommer och hämtar honom. För det är precis det han vill. Förutom härrom dagen då han utryckte sig ”Hämta mig Elina”. Vad svarar man då? Jag sa såhär ”Jag kommer Pappa. En annan dag.” För det gör jag. En dag kommer jag till honom. Då ska jag hälsa på Pappa. Inte hämta honom.  

Även att ett av symtomen av frontallobsdemens är att han saknar sjukdomsinsikt så är jag övertygad om att Pappa förstår att det är något som händer. Varför är han på fyrklövern? Varför träffar han inte sin familj? Varför svarar vi inte? Varför får han inte ut de orden från hans mun som hans hjärna tänker? Pappas IQ är lågt och hans hjärna är så pass sjuk att han inte förstår så mycket längre. Men detta förstår han. Jag vet att han förstår. Något i alla fall.

Även att Pappa många gånger känner ångest kring våra samtal hör jag på hans röst då personalen säger att det är jag som ringer att han blir glad. Han säger med en hjärteröst ”Elina”. Genom att bara höra att Pappa säger min röst hör jag hur glad han är att jag ringer. Hur han längtar efter mig. Han vill träffa mig. Trots att jag inte får bekräftelse på samma sätt idag som när han var frisk så älskar Pappa mig. Han älskar mig till månen och tillbaka igen.

3 kommentarer

En främling

10 Mar 2014 15:12

Förstår :´(

Tänker på er Elina!

Kramar ♥

Cecilia V.

10 Mar 2014 17:34

Hej,

jag vill tacka för din blogg, som jag fastnade i och läst från början. Du skriver väl och dina texter förmedlar lika delar uppriktig förtvivlan och stor kärlek för din pappa. Jag är snart färdig läkare och genom att läsa dina beundransvärt raka inifrånskildring har jag lärt mig mer om denna sjukdom än jag någonsin kunnat göra på annat sätt. Återingen: stort tack!

Sara m

12 Mar 2014 08:07

♥♥♥

Kommentera

Publiceras ej