vifemtillsammans.blogg.se

Sedan Pappa blev sjuk har vi anhöriga burit på en oerhörd sorg. Sorg över att Pappa har blivit sjuk. Sorg över att Pappa kommer att dö. Sorg över att bli lämnad kvar. Sorg över att livet inte blev som jag hade tänkt. Sorg är en oerhörd stark känsla som gör att vi mognar, den förändrar livet så att det blir mer tomt och beskuret. Den innehåller en stor dos av känslor som ångest, vrede, skuld och saknad. Sorgen och saknaden är så tätt sammanflätade att det kan vara svårt att skilja på dem. Båda är precis lika jobbiga. Sorgen kan också påminna om rädsla och ångest: en känsla av rastlöshet, sväljer gång på gång, suckar och kippar efter andan. Ibland kan den uttrycka sig som håglöshet, depression eller sömnsvårigheter.

Vi alla är olika, vi sörjer och uttrycker vår sorg på olika sätt. Kroppens naturliga uttryck för sorg är som de flesta har erfarenhet av, tårar. För mig har det varit annorlunda. Min sorg har istället visat sig som en trötthet. En trötthet som varit så stor att det känns som att jag knappt orkar bära upp min kropp. Min kropp skriker efter sömn, hur mycket jag än sover är jag alltid lika trött.

Som fru eller min mamma kan man tala om ett sorgeår, eller år? Kan man dra en parallell om att det tar ett år att sörja den förlorade? Det första året utan sin livskamrat och sin man, med de stora helgerna, semestern, födelsedagarna och det mamma och pappa brukade göra tillsammans vid speciella tidpunkter. Det tar lång tid att hitta ett nytt sätt att leva och att få tillbaka tilliten till livet. Ur sorgen kan det växa kraft och styrka, men den känsla som sorgen gav och många obesvarade frågor som alltid kommer att bli kvar. Sorgen blir ett ärr, ett minne, en erfarenhet.

När vi har fått uppleva en stor sorg är livet förändrat. Förändrat föralltid. Även attn omgivningen tycker att allt verkar som vanligt igen. Ingenting blir riktigt som förut. Man kan jämföra det med att få ett ben amputerat. Så småningom kommer krafterna tillbaka och man kan ta sig fram på kryckor. En protes testas ut som gör att vi kan gå. Tillslut riktigt bra. Det kanske inte ens märks att det bara finns ett riktigt ben. Men alltid kommer vi att förbli enbenta, och kommer troligen hela livet då och då få ont i stumpen. Många saker som vi kunde göra förut, kan vi aldrig mer göra. Knappt ett ögonblick går utan att vi tänker på vårt saknade ben, eller tacksamheten över att faktiskt ha ett ben kvar. Hela livet har förändrats.

De flesta saknar kunskap om hur ett sorgearbete genomförs. Istället florerar en massa myter och rädslor kring sorg i vårt samhälle. Bristande kunskap och isolering är de två främsta anledningarna till att sorgen förblir oförlöst. ”Tiden läker alla sår” är ett exempel på en myt som får oss att tro att vi kommer att må bättre bara vi låter tiden gå. Alla behöver vi tid i lugn och avskildhet för att vara i sorgen. Vi måste ge utrymme för de stora frågor som kommer emot oss, frågorna om livets mening, om lidandets och dödens mening. Finns det en mening? Finns det en avsikt med vårt liv? Vad är rätt och vad är fel? Finns det någon rättvisa, någon skuld, någon försoning, något straff?

Det är inte alltid man kan acceptera det som har hänt ens efter en tid. Den obesvarade frågan "Varför?" kommer föralltid att finnas kvar resten av livet. Det finns ingen rehabilitering eller behandling på sorg. Den kommer alltid att finnas där. Tiden läker inte alla sår, däremot lär vi oss att leva med dem.