Nu är det dags att blotta sig, att sluta med någon slags förnekelse. Det fungerar inte. Inte för mig. Tidigare ringde Pappa oerhört mycket vilket han inte längre gör. Antingen skulle personalen ändra nummer till oss anhöriga eller skaffa ett kontantkort med en begränsad summa pengar på. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som har gjorts. Pappa ringer i alla fall inte.
Jag skrev tidigare att jag försökte ringa till Pappa varannan dag och det gjorde jag. Gjorde. Det blev att jag hoppade över en dag. Och en till. Innan tyckte jag att det var skönt att prata med Pappa och höra hans röst. Numera tycker jag inte det. Nu är det enbart jobbigt att mellan varje samtal antigen bli ledsen, eller glad. Egentligen alltid ledsen då jag blir ledsen när han är orolig och ledsen när han glad. Liksom ekvationen går inte ihop.
Nu, idag, söndag är det över en vecka sedan jag pratade med honom. Jag har inte Pratat med honom på så länge. Jag har under hela veckan känt mig stressad över att jag måste ringa, men jag har förnekat det. Hela veckan. I fredags skickade Pappa ett sms till mig, vilket gjorde att ännu mera ångest skapades. Jag ska ringa till Pappa. Inte idag. Men imorgon. Jag måste göra det. Pappa längtar efter mig. Pappa vill prata med mig. Även att jag inte känner det minsta lilla tillbaka, så måste jag.
Det är mycket enklare att inte ringa och prata med Pappa. Det är enklare för mig att höra Pappa i mina öron, att se en Pappa på min hornhinna och hålla ett fint, kärleksfullt och men framförallt frisk minne av honom. För att se en person utarmas, slitas i stycken och sakna men säkert försvinna. Det är fruktansvärt.
1 kommentarer
En främling
23 Mar 2014 20:32
Lider o känner så ofantligt med er Elina. Hur kunde det bli såhär med våra älskade.. Varför?
Kramar
Kommentera