Jag hade sedan tidigare bestämt att igår åka och hälsa på Pappa. Denna gång var det bara jag och en kompis. Jag planerade att komma efter Pappas promenad som varje dag görs kl 10 och innan lunchen. Om Pappa skulle vilja följa med mig hem kan personalen lätt vägleda Pappa bort med att det snart är lunch. Vilket han gillar.
När jag kom såg jag hur trött han är. Han satt i sin soffa och tittade på tv. Jag kramade honom men fick då en liten klapp tillbaka. Liksom en livlös kram. Jag satte mig jämte honom. Personalen kom med fika, frukt och juice. Sedan Pappa flyttade har hans intresse för fotografering dött ut lite, men den senaste har den återupptagits. Jag tittade på alla fotona Pappa tagit. Många var suddiga. Pappa kan inte längre använda skärpan för att få en bra bild. Det var många andra bra foton, Pappa hade varit i stallet och ryktat hästar, han har gått promenad på många fina ställen och titta på fåglar.
Pappa tog sedan kameran och skulle sätta batteriet på laddning. Han skulle då resa sig ifrån soffan för att gå mot eluttaget. Pappa fick ta sats många gånger för att ens komma upp ur soffan. Han gick i slow motion och liksom trampar steg i luften till uttaget. Hållningen är helt borta. Han öppnar locket på kameran för att få ur batteriet. Pappa skakar lite sävligt och sakta på kameran. Om och om igen. Tillslut kommer batteriet. Han sätter det sakta i kontakten för att sedan ännu saktade med en osäkerhet få in den i uttaget. Sedan går han tillbaka mot soffan. Livlöst.
Efter bara en kort stund kände jag att jag inte kunde vara kvar längre. Jag blev otroligt ledsen. Jag ventilerade med personalen om jag skulle säga hejdå. Pappa hade ju ännu inte börjat packa. Personalen berättade för Pappa att jag igen skulle åka och att vi skulle träffas en annan dag. Jag är jätte ledsen. Kramar Pappa. Tar på Pappa och är så ledsen att jag knappt orkar säga ”hejdå, vi syns snart igen”. Pappa ger mig då en hård och go kram.
Jag går ut och vänder blicken in mot fyrklövern, i fönstret står Pappa och vinkar på mig. Jag vinkar tillbaka. Bakom mig står personalen. Hon säger att hon förstår att jag är ledsen. För Pappa är så sjuk. Samtidigt berättar hon att Pappa har det bra där han är.
Pappa har det jättebra där han är, jag är så otroligt tacksam att få känna den tryggheten som vi gör till fyrklövern. Men det gör så ont att se honom tyna bort. Han slits i stycken ifrån mig. Pappa är numera så sjuk att han inte ens packar längre. Pappa pratar knappt längre. Han skrattar inte. Hans röst är grumlig och oklar. Han är trött, livslös och tom. Jag har aldrig kunnat föreställa mig hur ont det gör av att se honom tyna bort, liksom utarmas. Det gör så om att inte några ord i världen kan beskriva denna smärta, ångest och oro.
8 kommentarer
Camilla
24 May 2014 12:31
Åh, Elina, det gör så ont att se nära o kära försvinna o sjukdom...Stor bamsekram till dig!
En främling
24 May 2014 19:26
Saknar ord..tårögd :'(
Tänker på er Elina.
Kramar om dig i mina tankar.
Sandra
24 May 2014 20:50
Jag såg dig på nyhetsmorgon och hittade din blogg på det sättet och följer dig numera.Du berörde mig oerhört mycket och gör fortfarande såklart.Jag känner med dig även fast jag inte kan förstå vad du just nu går igenom du och din familj.Jag förlorade min pappa i cancer nyligen och han var sjuk i ett år,såg han tyna bort,men han var ju klar i minnet eftersom han ju inte led av nån demenssjukdom.Han hade fruktansvärda smärtor i magenoch det gjorde så ont att se att han inte kunde genomföra de sakerna han tidigare brann för och det var pappa i "skalet" till viss del men mycket av den han var förut fanns inte kvar längre för sjukdomen hade tagit honom,det som inte fick hända.Det är en stor sorg att se att det bara blir sämre och sämre vilken maktlöshet man har.All styrka till dig och din familj
annika
25 May 2014 11:42
Vilken fin bild av dig och din pappa.
Min mamma flyttade till ett boende i januari. Det ÄR hemma för henne nu.
Alzheimer och frontal lobsdemen var diagnosen vi fick för ett och halvt år sedan.
Ett års kamp om hjälp, som tröttade ut mig mentalt men tog självklart på mammas krafter också.
Ett brutet lårben och larm från sjukhuset fick kommunen att reagera.
Vi har bägge anpassat oss, men sorgen försvinner ju aldrig.
Fick rådet av en sköterska att aldrig ha dåligt samvete över hur lite el mycket jag träffar mamma, hon minns ju inte om jag var där igår el förra veckan. Hon har det bra.
Besök henne när DU vill, ett råd jag tagit till mig. Hon blir så glad när jag kommer och eftersom jag ville åka dit så blir det alltid ett positivt möte.
Sen gråter jag i mitt hjärta, min mamma försvinner ju mitt framför ögonen på mig. Och jag förbannar den här sjukdomen för den har förvandlat min mamma och spåren av henne försvinner för var dag.
Men så länge jag ser glädjen i hennes ögon så känner jag att långt därinne finns det kvar, kärlek från min mamma.
Kicki Öhman
28 May 2014 10:53
Elina, jag såg dig på Malou alldeles nyss. Vill bara säga TACK för att du delar med dig av er resa. Nu orkar jag en bit till. Och vilken fantastiskt fin bild av dig och din pappa <3
Mia Lundin
28 May 2014 13:07
Hej! Min mamma hade pick's sjukdom. En frontallobs demens. Hon dog 41 år gammal. Dagen innan min 19 årsdag. Känner så igen många bitar i det du säger. Framförallt minnena av den "friska delen" av mamma..den är liksom utsuddad. Såg en snutt av programmet hos Malou...starkt! Kram
Roger Wallberg
29 May 2014 00:13
Jan och jag har haft mycket rolig ihop han bodde på Borgmästaregatan, och jag på Sören Norrbygatan ,var mest ihop med hans storebror Peter.Vi var på Ryssberget och (lekte) jan fångade fåglar ormar ödlor grodor allt du kan tänka dig .En dag säger Din farmor att hon har hittat en huggorm i tvättstugan Jan svar blev var är de andre 36 ormarna som jag har .Jan är och förblir en härlig kille för mig krama honom från mig ja du kan kyssa honom också förresten! Tycker så fruktansvärt synd om dig och din familj! Livet kan vara så orättvist ! Ps Jan är nu i ett rött rum utan fönster och dörrar men ingen fara han är bara i era hjärtan! Roger Wallberg!
christelchansson.blogg.se
25 Aug 2015 10:38
All heder och ära åt dig, som orkar dela med dig av dina erfarenheter, din sorg och glädje... Din blogg har verkligen berört mig, både som privatperson och som undersköterska på ett boende för demenssjuka. Kämpa på!Men glöm inte dig själv på vägen. Stor kram.
Kommentera