vifemtillsammans.blogg.se

I torsdags var en bra dag. Kanske helt euforisk kring all respons jag har fått efter medverkan av Malou efter tio. Eller så börjar jag, efter en lång, tung månad äntligen återhämta mig. Jag tror nog att det är lite av varje.

Mamma hade pratat med Pappa precis innan sändningen i onsdags. Pappa vet ju ingenting om min medverkan i Tv eller något runtomkring. Men han var så glad. Han pratade, skrattade och var pigg liksom så pigg har han inte varit sedan flytten. Det var en dag där Pappas flöde i hjärnan var något bättre. Jag blev såklart oerhört glad efter Pappas och mammas pigga och glada samtal. Jag kände att Pappa var med mig. Han stöttar mig, han finns där. Någonstans.

Jag valde att i torsdags ringa Pappa. Jag förväntade en glad Pappa, precis som dagen innan. Men ack så onödigt. Jag möttes direkt av en trött, fumlig och oklar röst. Han lyssnade på mig lite till en början. Jag berättade att jag tillsammans med några kompisar skulle grilla hemma hos mig. Pappa säger då men en darrig och klen röst men en stor dos av längtan ”Elina. Hämta mig.”

Jag säger då men precis lika darrig röst som Pappa. Med en exakt lika stor längtan, ”Jag kommer en annan dag. Det är inte så länge tills vi ses. Vi ses snart!” Sedan ber jag honom ge telefonen till personalen. Jag klarar inte av att höra hans röst. Då bryter jag ihop.

Kommer jag verkligen en annan dag? Kommer vi att träffas snart? Varför säger jag så när jag kanske inte menar det? Jag kanske sitter och ljuger. Jag kanske bara pratar helt strunt.