I mellan åt får jag en plötslig känsla av saknad. En så stor saknad. Jag vill kunna känna mig som 22år, Jag vill ha en pappa som är precis som en förälder brukar vara, där det är okej att gråta eller skrika ut av ilska samtidigt som jag blir omfamnad av kärlek och trygghet. Jag behöver det. Nu är det precis tvärtom. Det är Pappa som behöver mig, det är han som skriker av ilska då jag får omfamna, visa kärlek och lugn.
Jag vill kunna tala om för Pappa hur ledsen och arg jag är för att han är sjuk. Jag vill krypa upp hos Pappa, bli tröstad för att få lugn och ro i själen igen. Lyssna på honom, på hans kloka, fina ord.
När jag idag träffar Pappa biter jag ihop. Jag visar mig glad, stark. Jag ser lugn och trygg ut. För Pappas skull. Men bakom mitt leende är det ett stort enda världskrig av alla miljoner känslor. Jag vill ju inte bryta ihop framför honom.
Såklart har det funnits tårar som trillat när jag träffat Pappa. Ibland går dem inte att motstå. Ibland kan jag tänka på hur det kommer att kännas den dagen Pappa inte lever längre. Kommer sorgen att bli annorlunda?
För en stund känner jag mig så hemsk. Jag är så hemsk som ens tänker på Pappas liv utanför jorden. Men jag tänker så. Jag gör verkligen det. Det handlar såklart inte om att jag vill att Pappa ska dö. Men det gör så ont att se han tyna bort. Att sakta bara försvinna ifrån mig. Därför kan jag ibland fundera över om det gör mindre ont när jag vet att Pappas själ är fri och kan flyga vart den vill. Där jag kan träffa Pappa. Frisk.
1 kommentarer
Mary
16 May 2014 20:36
När min mamma sakta tynade bort med cancern och framför allt led utav den. Hon beskrev smärtan som att föda barn vilket hon har erfarenhet efter att fött fem barn. Den smärtan att behöva se den man älskar mest på hela jorden ha så ont eller vara så hög av morfin går inte att beskriva. Att se sin förälder lida. Det jag vill säga är att dina känslor och tankar om att din far kanske har det bättre i himlen är inte fel eller skam, det är naturligt. För mig var den värsta tiden då faktiskt mamma levde, men mådde som sämst, det var outhärligt att behöva se. Sorgen efter att hon gick bort var också fruktansvärd och fortfarande är men trots allt slipper man se sin förälder lida. Jag tror i allt det här så är det nog jobbigast för anhöriga. Att stå hjälplösa och bara se på, totalt maktlösa.
Jag förstår din besvikelse över att saker och ting blev som det blev, allt till en mardröm. Men när allt lagt sig så vill jag tro att du kommer se tillbaka på den tiden och göra något fint utav dina erfarenheter, kanske hjälpa andra? Allt har en mening <3
Kommentera