Tittar på en bild av Pappa, tagen på farsdag förra året. Då vår familj samlades på golfkrogen och åt kalkon. Jag gav Pappa en skylt där det står 'världens bästa pappa' samt ett choklad. Det är endast ett år, 52 veckor sedan. På bilden ser Pappa glad ut, hans hy är i fin färg, hans leednde ser frisk ut. Liksom alla kontraster som inte finns längre. Ändå tyckte jag då, att Pappa såg sjuk ut. Hur kunde jag en påstå det? Och hur kan jag ens påstå att han ser sjuk ut nu, liksom vad som kommer i sjukdomsförloppet.
Känner mig arg, ledsen och besviken. Just nu är en period av frustration, längtan och förtvivlan. Jag önskar bara en enda liten sak och det kan väl inte vara så svårt att få? Ge mig ro. nu.
5 kommentarer
Sara m
13 Nov 2014 20:43
♥♥♥ Fina Elina! Kramar
Ingrid Johansson
14 Nov 2014 08:22
Känner såååååå med dej!
Måste vara hemskt att se en som man älskar förändras så.
Har förstått att du och din pappa hade en särskild relation!!!!!!
Ingen som inte varit med om detta kan riktigt förstå.
Bara försöka!
Kram Ingrid
En främling
14 Nov 2014 13:36
Känner så mycket detsamma Elina. Gör så ont. När ska vi någonsin få ro..
pia o peter
14 Nov 2014 19:18
styrkekramar till er gör ont i oss med tänker på er varenda dag.kram.pia o peter.
Mari
14 Nov 2014 21:05
Hej Elina!
Tack för din fina blogg om din pappa och er resa. Dina ord går direkt in i hjärtat. Vår fasters man har nyligen diagnostiserats med frontallobsdemens efter flera år med diffusa symptom. Vi är fortfarande chockade efter beskedet och känner oss ganska otillräckliga på många sätt. Hur kan vi stötta vår faster med barn och barnbarn? De bor i Danmark så vi kan tyvärr inte besöka dem så ofta. Men det verkar som vår faster inte fått någon hjälp än, ingen terapeut att prata med osv. Vilket verkar konstigt tycker jag. Har du kanske redan skrivit något inlägg om vad man kan tänka på som anhörig...hur man kan stötta familjen i denna svåra sjukdom. Svårt att finna ord :-(
Tack på förhand!
Kommentera