Jag tänker mycket om vad som hänt denna tid Pappa varit sjuk. Tänker mycket på hur mina fötter bara ryckts undan, hur jag blivit en ny människa även att utseende, kött och blod är det samma. Men framförallt hur mitt liv var innan sjukdomen. Det var ju helt perfekt. Men det tyckte jag inte då.
Under tiden Pappa bodde hemma orkade jag mycket. Jag och mamma hjälptes åt att ta hand om Pappa då den andra ordnade med praktiska saker. Vi hann aldrig att tänka efter hur saker kändes på samma sätt som idag, utan det var bara att göra. Alltid gällde det att hänga efter Pappa och hans impulser. Just nu längtade jag efter Pappas flytt, jag tänkte då att jag kanske kan få mer ro men framförallt lugn. Jag skulle kunna hälsa på honom utefter mina vilkor, när jag känner och kan hälsa på honom.
Men nu när vi är här, denna tiden i sjukdomen jag trodde skulle ge mig lite lugn. just nu längtar jag bara tillbaka till tiden då Pappa bodde hemma. För då orkade jag. Jag orkade fightas, finnas och ha ansvar kring Pappa. Jag orkade träffa honom, samtidigt jobbade jag och pluggade. Mitt glada humor fanns. Nu när vi är i denna perid i sjukdomen ser jag fram emot Pappas bortgång. Egentligen får jag aldrig ens säga det och såklart ser jag inte fram emot det. Men jämför jag hur tillståndet just nu är, då menar jag bara väl genom att se och tänka på bortgången. När jag ser på den tiden ser jag även då, ro. Inte helt, men mer än vad det just nu är. Då finns han inte mer. Jag kan inte göra något, inte någongång. Han kommer aldrig komma tillbaka. Just nu kan jag hälsa på, ringa. Jag hör personalen ordna med medicin, inlägg i skorna, ny jacka och allt praktisk som jag en gång orkade att ordna. Jag tror det blir lite lättare då.
Men framförallt, när Pappas bortgång kommer, då kommer krismöten ordnas. Vi kommer få blommor hemskickat där de beklagar sorgen. Det inkommer samtal. Det skrivs i tidningen och alla, precis alla vet hur jobbig en bortgång är. Alla vet inte att kampen kring en sjukdom är värre. Det är just nu vi behöver krismöte, det är nu vi behöver samtal, blommor och omtanke. Det är nu vi behöver förståelse, inte sen. För sen kommer nog att bli ett andertag utåt. Någon slags lättnad. Det kommer inte vara lättare, bara på ett annat sätt som förhoppningsvis kan upplevas som lite lättare.
4 kommentarer
Magda
19 Nov 2014 21:49
Så bra skrivet! Tänker på er. kramar
Gunilla
20 Nov 2014 21:14
Åh Elina, så rätt du har om att det är just nu vi behöver krishantering och allt det andra du skriver om!
Kram från mammas kompis Gunilla
pia o peter
23 Nov 2014 16:38
tänker på er.kram
Anonym
05 Jan 2015 01:52
Förstår nog vad du menar, eller kanske är det du som förstår mig. Förlorade min pappa i år tillföljd av hjärtsjukdom. Han blev sämre och sämre och så fruktansvärt dålig mot slutet. I över tio år har jag varit så rädd för att han ska dö liksom väntat på att det ska hända, döden står bakom hörnet hela tiden. Nu när han är borta så har det värsta som kan hända redan hänt.... Däremot står jag kvar med en omdömeslös mamma med frontallobsdemens och noll sjukdomsinsikt. Har inte haft kontakt med henne de senaste åren mer än vad jag känt mig tvungen.
Att hon har vårdnaden om min bror är enda anledningen till att jag har nån kontakt öht, hon tar så fruktansvärt mycket energi.
hon har förstört så mycket att jag bara ibland önskar att hon inte fanns. Men så får man inte säga...
Är grymt imponerad av dig och hur du hantererar och berättar om allt, vilken enorm smärta du måste bära på. En riktig krigare! Önskar dig ett friskt och lyckligt liv.
Kommentera