Det är nu ett tag sedan jag var hos pappa. Det har varit många dagar jag tänkt mycket på honom. Jag ser att han inte mår bra, att han har ont liksom sjukdomen har ytterligare utarmat honom.
Jag läste en artikel där det diskuterades att man bör få hjälpa en person med dememssjukdomar att ta sitt liv. Jag har lite delade meningar kring det. Såklart vill jag aldrig vara ansvarstagande över att någon tagit sitt liv, som själv inte är kapabel till det. Jag tänker också att det är svårt att tala om att personen med dememssjukdom vill dö. Precis som om döden är en finare plats att komma.
Men sen tänker jag på Pappa. Hade pappa haft sitt språk och intellekt kvar likt en normalbegåvad så hade han aldrig velat leva det liv han just nu gör. Pappa skulle anse det som ett liv utan mening. Det är jag övertygad om.
Jag kommer tydligt ihåg dagen då polisen var hemma och beslogtog pappas vapen. Han lämnade då alla ifrån sig men menade att han skulle varit snabbare i tanken och gömt hans drilling. Han skulle inte gömma något gevär utan endast pistolen, för med den är det enklare att ta sitt liv.
Jag skulle aldrig hjälpa pappa att dö. Men just nu önskar jag honom bara frid. Det finns ingen passion, inget fint eller glamoröst med smärta, läkarbesök och en dödsdom. Inte en gnutta positivt.
Men så finns de där, personalen på pappas boende som kämpar och strider för pappas rätt till hjälp. Som ser till att han har det bra trots allt. Och som dämpar vårt dåliga samvete och hjälper oss att leva vidare.
Artikeln finns här, http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/om-en-manniska-inte-vill-leva-som-gronsak-vilken-mening-finns-det-da-med-att-h/
http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/om-en-manniska-inte-vill-leva-som-gronsak-vilken-mening-finns-det-da-med-att-h/,
2 kommentarer
Charlott
15 Oct 2014 21:04
Hej Elina! Jag förstår dina tankar helt, men det är en svår fråga. Har också en pappa som är väldigt sjuk, fast i lewybody demens. Han var också ganska ung när han fick sin diagnos, 63 år. Det är fruktansvärt att se hur ens älskade pappa försämras.
Styrkekramar från Charlott
Anonym
15 Oct 2014 22:40
Jag brukar läsa dina tankar Elina. Förstår dej i detta inlägg. Det är svårt att stå utanför och förstå er alla. Det jag ser är inte den Jan ja kommer ihåg. Den starka man som alltid drog på smilebandet och inte hade ett ont ord att säga om någon. Jag tittar på dina bilder och ser hur han tynar bort. :( All heder åt dej, dina bröder och er mamma för att ni orkar.
Kommentera